Julisammanfattning

11755090_10153449595613564_753422726976326210_n

Så har juli tagit slut och det är dags att sammanfatta bloggens första månad i sin nya form. Det känns bra att vara igång igen och åtminstone känner jag själv mig nöjd med den nya sidan samt att ha bytt över till WordPress. Fast sidan är fortfarande under utveckling, jag har ännu inte riktigt bestämt hur allt ska vara och inte heller gjort klart allt som jag tänkt.

I alla fall, juli förde med sig några klart läsvärda böcker. Både Elizabeth Hand och Joyce Carol Oates visade att de var att lita på med varsin bok som garanterat kommer finnas med på listan över årets bästa böcker. Mer av en överraskning var Erika Swylers The Book of Speculation, som dock utnämndes till den ultimata semesterläsningsboken för i år.

Under bloggens långa uppehåll har det samlats en stor mängd böcker som jag vill försöka hinna skriva något om. Ur den stora ”oblogghögen” kom Station Eleven, en bok som visar att det går att skriva både originellt och intressant om postapokalypsen trots att det annars börjar kännas som ett uttjatat tema. På det ständigt lika aktuella ämnet bokpeppning konstaterades att Carol Goodman har en ny bok på gång, något som också fick mig att läsa om ett par gamla Goodmanfavoriter, bland annat The Night Villa.

I övrigt har juli ägnats åt att lyssna på Creepypodden, att titta stjärnorna och drömma om andra planeter samt faktiskt också sedvanlig bokshoppning i Berlin. Det senare har jag inte skrivit något inlägg om i år, men den som vill veta mer om mina favoritbokhandlar i Berlin kan läsa här och här.

Och då var det dags för augusti. Eftersom jag jobbade en stor del av juli har jag fortfarande semester en rätt stor del av den kommande månaden. Jag ska faktiskt ut på litet semesteräventyr, så under början av augusti kommer bloggen få sköta sig själv med bara förhandsinställda inlägg. Men jag är snart tillbaka igen!

Planetsommar

Rymden har verkligen varit i fokus i nyhetsflödet denna sommar. NASA annonserade nyligen upptäckten av en planet som enligt dem är det mest jordlika som man hittills hittat. Kepler-452b sägs vara ”en större, äldre kusin till jorden” och ligger i det som bedöms vara en ”beboelig zon” i dess solsystem. Det här är ju intressant i sig, men givetvis kan man inte låta bli att undra om det jordlika sträcker sig så långt som att det finns liv på den här planeten. Och då helst inte i form av amöbor eller bakterier, utan riktiga civilisationer som är mer eller mindre lika vår egen. Hur det nu är med den saken vet vi inte något om, men det leder osökt över till frågan om ifall vi kan få kontakt med utomjordiska livsformer. Ett par av Alien-filmerna har visats i repris på tv nu under sommaren, och där framgår det med all önskvärd tydlighet att den här sortens kommunikation inte alltid är helt enkel. Samma budskap finns i den gamla science fictionklassikern Världarnas krig av H.G. Wells. Jag har skrivit om den tidigare på bloggens gamla sida och de texterna har jag nu lagt under den fliken ”gamla böcker” här på den nya sidan.

Men Kepler-452b får ursäkta, för den här sommarens riktiga primadonna i rymden är ju Pluto. Som bekant passerades denna dvärgplanet nyligen av rymdsonden New Horizons, vilket ledde till att vi fick de första riktiga bilderna från den här delen av solsystemet. Spännande saker, men visst blev man förvånad av bilden av Pluto med vad som ser ut som ett stort hjärta på sidan. Herregud, hur skamlöst publikfriande kan en himlakropp bli egentligen? Tydligen finns det inga gränser!

Plutonya

Många har ju av olika anledningar kommit att bli litet extra förtjusta i just Pluto, och det höjdes därför många upprörda röster när den 2006 tappade sin status som solsystemets nionde planet. Historien kring det här kan man läsa i en underhållande bok av astronomen Mike Brown, How I killed Pluto and why it had it coming. Han upptäckte för ungefär ett decennium sedan en annan dvärgplanet som sedermera kom att få namnet Eris. Först ansågs detta vara en tionde planet i vårt solsystem, men eftersom det ändå fanns vissa skillnader jämfört med de övriga stora planeterna infördes en ny kategori, dvärgplaneter. Problemet var bara att Eris ansågs vara större än Pluto och i och med detta drogs den process igång som slutade med att Plutos planetsstatus omdefinierades.

Egentligen är det här bara en fråga om hur saker kategoriseras rent vetenskapligt och spelar väl inte så stor roll för oss som inte är astronomer. Men allt det här fick stor publicitet och många vanliga människor blev otroligt upprörda. I sin bok skildrar Mike Brown både informativt hela historien kring upptäckten av Eris och vad dvärgplaneter är för något. Dessutom får vi följa processen som ledde till omdefinitionen av Pluto ur hans synvinkel, vilket är särskilt intressant eftersom det ju kan sägas vara hans fel att Pluto ”degraderades”. Han kunde aldrig ana att hans forskningsresultat skulle få till följd att besvikna skolbarn skickade hatmail för att han förstört för deras favoritplanet… Men det är med rätt stor portion humor som Mike Brown ser på det hela, och inte för inte är hans twitternamn @plutokiller.

Dvärgplaneten Eris är döpt efter osämjans gudinna från den grekiska mytologin. Verkligen ett passande namn med tanke på hur mycket bråk det orsakade att den påstods vara större än lilla Pluto. Ironiskt nog pekar dessutom resultat från fortsatt forskning på att det ursprungliga antagandet om storleksförhållandet dem emellan inte stämmer, utan att Pluto faktiskt verkar vara den större av de två (mer om den saken kan man läsa till exempel här och här). Så kan det gå…

Bilden: ”Plutonya” av NASA, JPL – NASA New Horizons Probe. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Plutonya.png#/media/File:Plutonya.png

Underbart, JCO

Jack of SpadesVisst är det klart att mina förväntningar alltid är höga på Joyce Carol Oates böcker, men hon lyckas ändå göra mig förtjust förvånad över sin senaste roman. Jack of Spades, som kom i våras, är en väldigt underhållande thriller samtidigt som den som alltid hos JCO har en mångbottnad och allvarlig underliggande ton.

Jack of Spades handlar om Andrew J Rush, en författare med gigantiska Stephen King-komplex och ett perfekt välordnat liv. Allt hos honom är smakfullt och ordentligt, såväl när det gäller familjen, huset han bor i och kläderna han har på sig (alltid slips, det gillar han) som böckerna ha skriver – det är visserligen thrillers, men de innehåller aldrig något som kan ses som stötande eller obscent. Verkligen inte! Samtidigt kan han inte låta bli att hela tiden avundsjukt jämföra sig med Stephen King, som säljer betydligt mer, översatts till fler språk och fått fler böcker filmatiserade. Men ändå, en gång kallades han i en recension för ”the gentleman’s Stephen King”, ett passande citat för blurbar på Andrews bokomslag (som dock bara användes efter tillåtelse från Stephen King själv, naturligtvis!).

I likhet med Stephen King skriver Andrew ibland under en pseudonym, kallad Jack of Spades. Resultatet av detta är extremt våldsamma och mycket obehagliga böcker som ligger långt ifrån det han skulle publicera under sitt eget namn. Jack of Spades är Andrews stora hemlighet som ingen annan känner till, inte ens hans familj eller förläggare. Fast ingen misstänker egentligen något, för den respekterade Andrew J. Rush skulle ju verkligen aldrig någonsin ha något att göra med sådana osmakliga böcker. Utgångspunkten är alltså en perfekt fasad och en mörk hemlighet – självklart håller det inte i längden. Samtidigt som Andrews dubbelliv börjar komma ifatt honom står det allt mer klart att den där välpolerade ytan har sina sprickor i alla fall, även om hans själv inte vill inse det.

En bok om en författare med en pseudonym? Temat känns igen, från till exempel Stephen Kings The Dark Half, som också omnämns i boken. Och givetvis är det inte någon slump att den King-fixerade huvudpersonens liv till och med hämtar drag av Kingens böcker. Överhuvudtaget är Jack of Spades späckad med metanivåer och mer eller mindre tydliga referenser till såväl Stephen King som många andra klassiska skräckförfattare (mycket Edgar Allan Poe till exempel). Samtidigt tar bokens handling upp frågan om gränsen mellan original och plagiat, vilken får ytterligare en dimension av att JCO själv skickligt väver in uppenbara lån från en stor mängd andra författare.

Det känns som att JCO verkligen haft roligt när hon skrev den här boken, för den är fylld av en slags smittande energi. Det är väldigt underhållande att följa den uppblåste, självgode och Stephen King-dyrkande Andrew, och boken ger intryck av att vara snabbt skriven med lätt hand. Men det är ju ändå JCO som är författare vilket betyder att det finns allvarliga teman inbäddade. Jack of Spades lämnar kvar en hel del att fundera över när det gäller sådant som gränsen mellan stark fascination och sjuklig besatthet, det bemötande som manliga respektive kvinnliga författare får, jämställdhet, rasism och mycket annat.

Gillar man JCO är det här obligatorisk läsning, men Jack of Spades kan verkligen också rekommenderas till alla Stephen Kingläsare. Dessutom kan man undra om Kingen läst boken själv – om han gjort det tror jag han skrattade en hel del…

Kingklanen och deras besläktade bokomslag

Stephen King kommer som bekant rätt ofta med nya böcker, men enligt ryktet ska Finders Keepers vara något alldeles särskilt. Därför skyndade jag mig att läsa klart Mr Mercedes som jag har förstått bör läsas först (en av huvudpersonerna är tydligen samma i bägge böckerna). Och så har jag bärgat hem ett exemplar från bokhandeln – stor, vit och blodig är boken, som framgår på bilden. Men känns inte omslaget på något sätt bekant..?  Plockar fram kära gamla NOS4A2 ur bokhyllan, och visst är de lika. Lägger man dem bredvid varandra ser det till och med ut som att blodstänken från Finders Keepers skvätt över på NOS4A2.

Hill och King

Så, hur ska man tolka det här – kanske använder både far och son samma bokomslagsdesigner? Finns det någon intern referens dem emellan som kommer att framgå när man läser boken, eller är det bara de själva som fattar? Kanske är det här bara en slump, men heeelt otroligt är det inte att det finns något slags samband. Mer eller mindre uppenbara passningar mellan deras fiktiva världar förekommer ju inte sällan, både mellan respektive författares egna böcker, men också att Stephen King och Joe HIll refererar till varandras böcker i sina egna.

Och jag vet inte om man ska ta det här som ett tecken på något, men NOS4A2 är som jag ofta tjatar om här på bloggen verkligen en av mina stora favoriter. Det känns som en bra början med ett omslag som påminner om den…

Station Eleven

Station ElevenVisst kan det kännas det som att det är nog nu med alla dessa postapokalypsskildringar och dystopier. Under senare år har det kommit väldigt många böcker där zombier, influensaepidemier eller något annat ligger bakom att civilisationen som vi känner den går under. Även om det finns en del inom den genren som är riktigt bra, finns det mycket annat som mest framstår som omtugg av likartat innehåll i ett otal versioner. Men så dök Station Eleven upp och bevisade att det visst fanns plats för en till sådan här bok. Trots att dess tematik påminner om många andra böcker lyckas faktiskt Emily St John Mandel åstadkomma något som både känns originellt och läsvärt. Inte är det så konstigt därför att Station Eleven har blivit omtalad, och dessutom omskriven på många andra bokbloggar (se till exempel Bokbabbel och Fiktiviteter).

Station Eleven börjar med att följa ett kringresande teatersällskap ett par decennier efter att den stora katastrofen drabbat USA. En särskilt aggressiv influensa slog på kort tid ut nästan hela befolkningen, samtidigt som hela samhället rasade samman. De som överlevde har under de år som gått inte lyckats bygga upp någon fungeradne samhällsstruktur igen, utan lever i små kolonier här och där. All infrastruktur är borta – kommunikationer, transporter, el, vatten, telefoni, internet. De flesta medlemmarna i teatersällskapet har bara vaga minnen av hur allt var förr eller minns knappt något alls av det, för med tiden framstår det gamla som allt mer obegripligt och diffust.

Men även om boken börjar med teatersällskapet är det bara utgångspunkten, och handlingen berättas fortsättningsvis ur flera olika personers perspektiv och hoppar fram och tillbaka kronologiskt. Efterhand blir det som ett pussel där olika personers kopplingar till varandra över tid blir alltmer tydliga, åtminstone för läsaren. De fiktiva personerna inser i många fall inte att samma person som de möter vid ett tillfälle långt senare figurerar i deras liv på något helt annat sätt. Rent berättartekniskt fungerar det här riktigt bra, och det som växer fram är en ganska vemodig historia om hur livet på något sätt går förbi utan att man riktigt förmår göra något av det.

Överhuvudtaget är Station Eleven väldigt vackert skriven, med en ganska lågmäld ton. Jag förstår verkligen varför den uppmärksammats så mycket och varför så många tycker om den. Däremot förstår jag inte varför den inte kommit på svenska ännu. Hallå förlagen, det här är en bok som är väl värd att översätta!

Obloggat

ObloggshögenUnder bloggens långa uppehåll har det ändå lästs en stor mängd böcker, varav flera som jag vill dela med mig åsikter om. Kommer därför försöka beta av delar av den obloggade högen framöver, för den innehåller en hel del riktigt läsvärda saker. På bilden syns några av dem, men bara pappersböcker som jag verkligen har i mina bokhyllor. E-böcker har den stora nackdelen att de inte gör sig särskilt bra på bild…

(Fast helt sann är inte den där bilden, det ser jag nu. The Book of Speculation skrev jag ju om igår. Det betyder att en är avklarad redan, yay!)

Den bästa sommarläsningen?

The Book of SpeculationOm någon bok ska utnämnas till den ultimata sommarläsningen det här året, så får det bli Erika Swylers The Book of Speculation. Den är så fylld av vatten, stränder och kringirrande krabbor att man efter ett tag nästan börjar inbilla sig att sidorna känns litet sandiga och fuktiga. Men även till genren är det här en bok som passar att plocka upp under lediga dagar, sådär lagom trevlig läsning utan att vara alltför ansträngande. Den är fylld med spådamer, gamla böcker, stormpinade stränder och sjöjungfrur (inte riktiga alltså, utan sådana som uppträder på tivoli) – visst låter det som ingredienser som utlovar en dramatisk historia? Gillar man till exempel Nattens cirkus eller Tidsresenärens hustru, då är det här definitivt något att rekommendera.

The Book of Speculation handlar om Simon, bibliotekarie i en liten håla på den amerikanska östkusten. Han får en dag ett mystiskt paket som visar sig innehålla en gammal bok med ett mycket märkligt innehåll: en slags kombinerad dagbok och bokföring från ett kringresande tivoli i början av 1800-talet. Enligt ett medföljande brev hade boken hittats av en slump av en antikvariatshandlare som upptäckt att Simons mormors namn var antecknat i den – kanske hade han därför någon slags koppling till boken ifråga? Visst är Simon medveten om att både hans mamma och mormor arbetat som artister på tivolin, men det var ju långt senare. De är bägge dessutom döda sedan flera år tillbaka, mormodern innan Simon själv var född. Faktiskt hade båda kvinnorna dött ganska unga, och när Simon studerar den gamla boken börjar han misstänka att det nog inte skett under helt naturliga omständigheter. I boken förekommer nämligen andra personer med liknande öden, som han dessutom inser också tillhör hans släkt.

I The Book of Speculation får man följa Simon när han utforskar sin släkts historia, både med hjälp av boken han fått och via andra efterforskningar (som bibliotekarie han ju proffs när det gäller att söka information). Det finns också en parallellhandling som utspelar sig längre tillbaka i tiden på just det tivoli som förekommer i Simons bok, om som läsare förstår man rätt snart att det här handlar om tidigare generationer i hans släkt. Efterhand börjar parallellerna mellan nutid och historia bli alltmer påtagliga, vilket för Simon innebär att det som började som en trivsam släktforskning alltmer kommer att ta över hans liv. Han börjar dessutom bli rädd att saker kan sluta mycket illa. Samtidigt som trakten där han bor plågas av stormar och hans hus hotar rasa samman av stranderosion, närmar sig också obönhörligt den 24 juli – ett datum som i släktens historia ständigt förknippats med döden.

Jag plockade upp The Book of Speculation i en bokhandel i Berlin häromveckan, som ett impulsköp. När jag skulle betala kvittrade tjejen som stod i kassan förtjust ”den här boken är helt underbar”, och nu när jag läst förstår jag vad hon menade. Många läsare kommer säkert beskriva den precis just så, en sådan där bok som man drömmer sig bort i under lediga sommardagar. På många sätt är den ganska lagom: visst är den både dramatisk och sorglig, men utan att ställa alltför stora krav. Semesterläsning, som sagt.

Och det är verkligen passande att den här recensionen kommer just idag, den 24 juli. Det är alltså ett mycket viktigt och ödesmättat datum i boken, men det är faktiskt en slump att jag skriver det här inlägget just idag – det var inte förrän jag satte kommit ett par stycken som jag insåg att det faktiskt är dagens datum…