Författaren i boken

The Fireman”Sometimes I think every man wants to be a writer. They want to invent a world with the perfect imaginary woman, someone they can boss around and undress at will. They can work out their own aggression with a few fictional rape scenes. Then they can send their fictional surrogate in to save her, a white knight – or a fireman! Someone with all the power and all the agency. Real women, on the other hand, have all these tiresome interests of their own, and won’t follow an outline.”

Harper, huvudpersonen i The Fireman, är verkligen inte ensam om att vara rejält trött på stereotypa skildringar av kvinnor i litteraturen. I hennes fall är det dock särskilt en viss henne närstående författare som hon riktar sin ilska mot, en sådan där som liksom har svårt att förstå att kvinnor inte bara finns till för att göra som han vill. Den bok som skrivits av författaren som förekommer i The Fireman blir åtminstone jag inte särskilt sugen på att läsa, men det är garanterat inte meningen heller. Oavsett detta är det alltid lika trevligt med böcker med med den där särskilda metanivån de får av att handla om böcker och författare (även om The Fireman innehåller väldigt mycket annat också).

Den är en underbart rejäl tegelsten, den inbundna versionen av The Fireman. Alldeles bränd ser den ut att vara på omslaget och så är den nästan 750 sidor. En helt lagom längd, i mitt tycke. Det här är inte någon riktig recension – den kommer vid senare tillfälle – men så mycket kan jag säga som att det här är en bok som åtminstone jag ville skulle räcka väldigt länge.

 

 

Tiden är ute

Solnedgång 2016Det är inte så länge sedan, men ändå på något sätt svårt att minnas riktigt hur det var. Sommaren 2009 klassades svininfluensa som en pandemi av WHO och under hösten samma år var skräcken stor för den nya hemska influensan. När Spanska sjukan slog till 1918 avled minst 50 miljoner människor världen över. Var samma sak nu på väg att hända en gång till? Försäljningen av handsprit slog nya rekord. Irritationen var stor över att myndigheterna inte snabbt nog fick fram vaccin till alla som ville. Smittade som uppsökte sjukhus fick vänta utomhus istället för att komma in på akutmottagningarna där de kunde komma nära andra patienter.

Nu känns det där långt borta och istället ifrågasätts hur man egentligen tänkte med de där massvaccineringarna. Narkolepsi är en hemskt sjukdom, men den sortens risker reflekterade ingen över då. För egen del har jag ingen åsikt i frågan när det gäller vaccinet, men visst känner jag igen en masshysteri. När en sådan brutit ut gäller annan logik än i normala fall, och det måste man ta itu med efteråt. Alldeles oavsett vad man borde ha gjort eller inte när det begav sig 2009, är det dock otroligt skrämmande att tänka sig att en epidemi skulle slå till med sådan kraft att stora delar av jordens befolkning inte överlever. När familjemedlemmar och vänner dör bort en efter en och du själv börjar känna de första symptomen. Har du inte litet ont i halsen? Är det kallt härinne eller börjar du kanske få feber…?

Just detta, om än inte på det sättet, är upplägget för Joe Hills nya bok The Fireman. Inte influensa, men en annan fruktansvärd smitta hotar att slå ut civilisationen helt, dödligheten för den som drabbats är 100 procent. Och bland dem finns bokens huvudperson. Vad som händer med henne och vad ödet har i beredskap för jordens befolkning i övrigt, får vi veta snart. Mycket snart. ”Time is running out” står det på Orion books sida där det finns en klocka som räknar ned tiden till The Firemans ankomst. I skrivande stund är det bara några få timmar kvar, vilket innebär att min förhandsbeställda e-bok kommer att dyka upp på läsplattan precis när som helst. Eller också har den redan kommit? Att tiden är ute har aldrig känts lika bra som nu.

Hard Light

20160516_175140Hard light – obönhörligt, starkt ljus som ger allting skarpa kanter, där ingenting döljs eller kan gömma sig i mörker och skuggor. Det låter verkligen inte som något som passar Cass Neary, särskilt inte som hon för tillfället befinner sig på flykt undan den senaste tidens händelser. I Elizabeth Hands tredje bok med fotografen Cass i huvudrollen är det dock inte lika lätt som förut för den ständigt lika ljusskygga huvudpersonen att hålla sig undan uppmärksamhet.

I slutet av den förra boken (Available Dark) befann sig Cass i Reykjavik, som hon i Hard Light lämnar för att resa till London. Även om hon på sätt och vis tror att London kan vara en intressant plats är läget rent allmänt rätt uselt. Cass känner sig som ett spöke som håller på att blekna bort, någon som ingen bryr sig om eller ens lägger märke till (eller i alla fall inte förrän personen ifråga är död, som hon själv påpekar). Samtidigt passar skuggtillvaron henne bra för tillfället. Hon vill verkligen undvika det där starka ljuset, något som dock inte längre är så enkelt. Väl på plats i London blir saker inte som hon hade hoppats, och helt plötsligt är det som att hennes sätt att vara inte fungerar längre. Cass dåliga vanor kommer så att säga ikapp henne, när hon vanemässigt stjäl och tar droger. Istället för att ligga lågt och vänta på en viss person blir hon indragen i en serie händelser som redan från första början är dödligt farliga.

Hard Light tar alltså vid där Available Dark slutar, och den boken var i sin tur en direkt fortsättning på Generation Loss. Handlingen löper genom alla tre böckerna, men det är mer än bara en räcka händelser som följer på varandra. Så mycket mer. Alla tre böckerna är ruggigt välskrivna och välkomponerade, något som blir särskilt tydligt om man läser dem i en följd. Till exempel finns ett antal likartade situationer i de tre böckerna, avgörande val som huvudpersonen ställs inför om och om igen. Cass personliga prövning i livet handlar uppenbarligen om att stå framför en död eller döende person med kameran i handen. Utgången av varje enskild händelse är avgörande för hennes liv, men löser egentligen ingenting eftersom samma situation ständigt kommer tillbaka oavsett hur hon hanterar den. Eller lyckas hon faktiskt åstadkomma en förändring på riktigt i slutet av Hard Light? Kanske, det kommer bli verkligen intressant att se i nästa bok som det redan är dags att börja längta intensivt efter.

Genomgående är också Generation Loss-temat, som även det följer med i alla böckerna. I sin karriär som fotograf må Cass ha lyckats sämre än vissa mer etablerade och äldre ikoner, och kanske är hon inte heller en lika bra fotograf. Detta inte minst därför att hon av en rad orsaker aldrig lyckats förverkliga den potential som hon innerst inne vet att hon skulle kunnat göra, eller fått det konstnärliga erkännande hon kanske skulle ha förtjänat (även om det framkommer i böckerna att hon nog är mer känd och erkänd än hon själv vill tro). Men det slutar inte med henne, i böckerna dyker det också upp ännu yngre aspiranter som tar Cass till förebild. Nästa generation alltså, vilket Cass rätt motvilligt tvingas inse. Att möta en yngre version av sig själv är ingen lätt sak för den som i likhet med henne har en komplicerad relation till vem man själv är.

Cass är verkligen inte en person man skulle vilja vara, eller någon man vill ha i sitt eget liv, men som litterär bekantskap är hon en person jag aldrig vill lämna. Vad hon än råkar ut för så trivs jag i hennes sällskap. Jag skulle så gärna vilja se alla de där otroliga fotografierna som beskrivs i böckerna (jo, jag menar alla. Morbid? Det visste ni ju redan…). Och Cass egen fotobok skulle jag hemskt gärna bläddra i! Dessutom, vi har kanske inte så många gemensamma personlighetsdrag, Cass och jag, men när det gäller kulturella referenspunkter delar vi rätt mycket. Det finns så många saker hon säger i den här boken som får mig att känna att jag bara måste älska henne. You had me at ”Arthur Kane footwear”, liksom.

Att Elizabeth Hand var en fantastisk författare visste vi ju från hennes tidigare böcker, och hon visar det verkligen ännu en gång i Hard Light. Den är dock inte riktigt lika mörk och morbid som Available Dark, och just därför når den inte riktigt upp till samma nivå som föregångaren. Men vadå, att den inte överträffar det som är en av mina främsta favoritböcker någonsin betyder ingenting. Hard Light är riktigt, riktigt bra, och det är så underbart att det nu finns tre böcker i den här serien. Fast nu vill jag ha en fjärde också…

 

Nya månad, nya böcker

20160112_133827Då var maj här, med sol, alltmer grönska i naturen och chockhöga halter av pollen. I år är maj också en månad då ett par oerhört efterlängtade nya böcker äntligen släpps. Ni kommer garanterat inte hitta mig ute i vårsolen under kommande veckor, för här väntas det rejäla tegelstenar som bara måste läsas!

Justin Cronins avslutande del i The Passage-trilogin hade från början utgivningsdatum hösten 2014, men blev uppskjuten på obestämd framtid. Nu finns ett nytt utgivningsdatum, och den 24 maj kommer verkligen The City of Mirrors – den här gången ska väl inte något kunna hända som medför ytterligare förseningar. Nu är boken bevisligen färdigskriven och Justin Cronin själv har postat foton på ett tryckt exemplar på Twitter. Tidigare var problemet att författaren ville ha mer tid på sig för att skriva en bok han var nöjd med, och även om det är tråkigt att vänta är det definitivt en hållning värd all respekt. Vi vill ju ha en värdig sista del av The Passage, inte något som pressats fram för att det fanns en deadline.

Innan dess, den 17 maj, släpps Joe Hills The Fireman. Även den har varit omtalad under ett par år, och nu kommer den alltså äntligen. Äntligen är ett passande ord också därför att nya romaner av Joe Hill verkligen inte är att förvänta särskilt ofta. Sedan debuten 2007 med Heart-Shaped Box har det varit exakt tre år mellan varje roman. 2010 kom Horns, 2013 gavs NOS4A2 ut och nu 2016 kommer helt följdriktigt The Fireman. Jämfört med till exempel Donna Tartt är det här givetvis väldigt mycket mer tätt mellan böckerna, men samtidigt är det långt ifrån den produktionstakt som vissa andra författare håller (inte minst Joe Hills far!). Med andra ord, varje boksläpp från Joe Hill är en händelse att ta vara på, det kommer med största sannolikhet dröja åtminstone tre år till nästa gång. Eller åtminstone när det gäller en ny roman, han skriver ju också annat mellan varven – glöm inte Locke & Key, till exempel.

Mina förväntningar på de här bägge böckerna är givetvis skyhöga, vilket gör att det hela nästan känns litet nervöst. Framför allt Joe Hill tillhör verkligen mina absoluta favoritförfattare och trogna läsare av den här bloggen kan knappast ha undgått att märka hur mycket jag alltid tjatar om NOS4A2 

Joe Hill och Justin Cronin är dock långt ifrån de enda författarna som är bokaktuella under maj. Den som vill hitta något annat att läsa kan till exempel rekommenderas Helena Dahlgrens 100 hemskaste, som kommer nu under nästa vecka. Förutom att den boken garanterat kommer vara klart läsvärd i sig innehåller den mängder av tips på andra böcker att läsa. För det behöver man ju alltid – mer böcker, alltså.