Rivers of London
Ben Aaronovitch kanske inte är ett namn så många känner igen, men för att placera honom som författare kan vi säga så här: han har tidigare skrivit manus till TV-serien Doctor Who. Med det sagt blir förväntningarna på den här boken närmast löjligt höga hos alla som fastnat för the Doctor — och har du inte sett Doctor who bör du genast uppsöka närmaste tv och plöja en dvd-box. Sedan läser du den här boken, för den är riktigt bra.
Rivers of London är en mix av olika genrer: det är en polisdeckare, men det är också skräck och handlar om en trollkarlslärling. För att förklara stilen kan man säga att den påminner en hel del om författare som Douglas Adams och Neil Gaiman, men utan att på något sätt försöka kopiera dem. Det här är en underbar bok, den är rolig, välskriven, spännande och helt enkelt en otrolig njutning att läsa. Ok, kanske når den inte upp till riktigt samma nivå somAmerican Gods, men å andra sidan är det väl ytterst få böcker som gör det?
Boken handlar om Peter Grant, som är polisaspirant i London. Inför sin första riktiga anställning inom polisen är han nervös för var han skall bli placerad. Själv vill han lösa mord eller hålla på med annat ”riktigt” polisarbete, men hans överordnade verkar tycka att han passar bättre bakom ett skrivbord. Peter är därför inte sen att tacka ja när han blir erbjuden en plats inom ”Economic and Specialist Crime”, en avdelning som dock visar sig ha en mer varierad verksamhet än vad han någonsin kunnat föreställa sig. Hans nya chef blir Chief Inspector Thomas Nightingale, som inte bara är polis utan också trollkarl och arbetar med att lösa fall med anknytning till det övernaturliga. För Peter innebär hans nya jobb både träning i magi och polisarbete av ett slag han aldrig hade trott förekom på riktigt. Men bara han slipper ägna sig åt pappersarbete på heltid är det inte något problem för honom att förhöra spöken som bevittnat mord, jaga vampyrer eller umgås med vattennymfer.
Rivers of London är första boken i en serie, där fortsättningen heter Moon over Soho ochWhispers under ground. En liten varning också för att Rivers of London även finns utgiven med titeln Midnight Riot, så att ingen tror att det är två olika böcker.
Moon over Soho
Jag gillar verkligen inte jazzmusik, men bara för den sakens skull vill jag ju inte att musiker som håller på med det skall råka illa ut. Någon som både vill skada och döda jazzmusiker finns det däremot i Moon over Soho, Ben Aaronovitch andra bok om polisen Peter Grant. Det finns dessutom ytterligare en mördare som går lös, som raggar upp intet ont anande män på krogen och sedan dödar dem på blodigast tänkbara sätt. Som om inte det här var besvärligt nog är det inte några vanliga förbrytare som ligger bakom de här morden. Det tror i alla fall Londonpolisen som därför skickar fallen vidare till ”Economic and Specialist Crime” – det kryptiska namnet på den avdelning som hanterar övernaturliga brott. Där finns dock bara en anställd trollkarlspolis och han är för tillfället sjukskriven. Uppgiften att ta sig an de besvärliga morden faller därför på hans trollkarlslärling, detective constable Peter Grant.
Moon over Soho är liksom den första boken i serien (Rivers of London) både spännande, ganska otäck och väldigt underhållande. I likhet med den är det här långt ifrån någon vanlig polisdeckare, även om både mordutredningar och poliser ingår. Dessutom är det här en bok där är välformulerat och slagfärdigt på ett sådant där sätt som bara engelsmän verkar kunna klara av. Inte minst gillar man Peter Grant, en huvudperson som tar sig an både polisjobbet och trolkarlsträningen med en cool attityd. Han klarar förvisso att lösa de mest konstiga fall och pluggar hårt för att lära sig såväl latin som trollformler. Men samtidigt är han en slacker som gärna ligger hemma i soffan och spelar x-box. Bara för att ens chef inte direkt lever i nuet behöver man ju inte själv bete sig som om man vore ett par hundra år gammal…
Den här boken handlar alltså på sätt och vis om jazz, men det är inte något problem om man som jag absolut inte klarar av sådan musik. Peter Grant har nämligen också rätt svårt för det, inte minst beroende på att hans pappa varit en ganska känd musiker inom just denna genre. För att lösa fallet med de mördade musikerna inser han dock att det är nödvändigt att han söker upp sina rötter, att han tar hjälp av sina föräldrar. Peter måste därför tillbaka till den tämligen nedgångna förort där han växt upp med en svart mamma och pappa som först var musiker och senare sjukpensionär. Visserligen är Ben Aaronovitch böcker en slags urban fantasy med både trollkarlar och diverse övernaturliga väsen, men samtidigt lyckas han förmedla en känsla för det multikulturella och segregerade London som existerar långt bort från de platser som turisterna besöker.
Moon over Soho är som sagt den andra boken i en serie och det känns verkligen som en sådan när man läser den. För att man skall förstå upplägget bör man ha läst den första boken, annars missar man ganska mycket. Dessutom, även om det finns en upplösning på de fall som Peter Grant jobbar med så är det uppenbart att handlingen fortsätter i nästa bok. Men eftersom de här böckerna är så trevliga vill jag gärna fortsätta, så det är inte något problem. Att ha en oläst bok av Ben Aaronovitch är ungefär som att ha en stor påse godis: det är bara att sätta sig tillrätta i soffan och njuta hejdlöst.
Skuggornas bibliotek 