Waking the Moon
Waking the Moon handlar om Sweeney som flyttar till Washington för att börja plugga på University of the Archangels and St. John the Divine. Det blir en omtumlande upplevelse för henne, med nya vänner som är förtrollande på ett sätt hon aldrig tidigare upplevt. Samtidigt upptäcker hon märkliga och otäcka saker. En mystisk organisation med rötter i en dunkel forntid, visar sig ha ett grepp om the Divine och dessutom långt ut i samhällets maktelit. De skyr inga medel för att bekämpa sina fiender, vilka visar sig vara anhängare av en gudinnekult av ännu äldre ursprung.
I första halvan av boken är Sweeney vid universitetet, den andra halvan utspelar sig ett antal år efteråt. Precis som i Donna Tartts Den hemliga historien är upplevelserna under studietiden något som dominerar och definierar de inblandade personerna även decennier efteråt. I övrigt finns det egentligen inte så stora likheter, mer än att bägge är oerhört gripande böcker. Plus förstås att en stor del av handlingen utspelar sig när huvudpersonerna läser på universitet och sådana böcker har jag en oändlig svaghet för. Men där Den hemliga historien handlar om konsekvenserna av att längta för mycket efter att komma bort från det vanliga livet, så är det i Waking the Moon mer som att den där magin slår ned med en förödande kraft av apokalyptiska proportioner.
I Waking the Moon spelar en slags gudinnekult en stor roll och när den först dyker upp i handlingen blev jag rätt tveksam. Historikern i mig kan inte låta bli att plocka fram pekpinnen när jag stöter på anakronistiska och faktamässigt felaktiga historiska påståenden. Och just när det gäller gudinnekult brukar källkritiken verkligen inte vara påkopplad. Elizabeth Hand går dock inte i new age-fällan, utan visar sig vara rätt påläst när det gäller antik historia (man får förlåta att hon skarvar ibland för att det skall passa in i handlingen). Dessutom är det inte fråga om någon jolmig gudinnor-är-goda-manliga-gudar-bara-förstör-känn-urkraften-variant av gudinnekult. Boken blir på sätt och vis ett slags genuspolitiskt inlägg, men utan att göra det enkelt för sig. Allt blir inte bättre av att gudinnekraften får löpa amok, men det betyder inte att man måste acceptera – eller beundra – de maktens män som tar sig rätten att styra andras liv.
Alla personer i boken är väldigt väl tecknade karaktärer. Angelica är fantastisk som gudinneförespråkare, man verkligen känner hur mycket skönhet och kraft hon utstrålar. Men framför allt Sweeney är en person som dröjer sig kvar i tankarna efteråt. Det betyder inte att hon är någon oproblematisk person och hennes förhållningssätt till livet i alla dess skeenden ger mig konstant en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Men ändå, förmodligen är det just de sakerna som gör att boken fungerar så bra.
Illyria
Det finns ingen som är lika bra som Elizabeth Hand på att skildra den där vemodiga känslan av att livet gått en förbi, av att drömmar förblivit just drömmar. Av att ingenting blivit så som man hade hoppats, så som det hade kunnat bli om saker hade varit annorlunda. Om man själv hade varit en annan.
Illyria handlar om Madeline som växer upp i skuggan av en stor familj och minnet av sin gammelmormor som varit en mycket känd skådespelerska. Hennes närmaste vän under barndomen, och stora kärlek i tonåren, är kusinen Rogan. Riktigt lycklig är hon bara i de stulna ögonblick de tillbringar tillsammans, gömda från världen. Problemet är bara att ingen i deras omgivning tycker att deras förhållande är något att satsa på. Det här är en rätt kort roman, men den spänner ändå över flera decennier i Maddys liv. Framför allt handlar dock om hennes tonårstid, och den uppsättning av Trettondagsafton som både hon och Rogan deltar i.
Med Illyria visar Elizabeth Hand än en gång varför hon är husgud hos såväl mig som ett antal andra bokbloggare. Här har vi återigen en rent magisk historia som är både vacker och på något sätt obönhörlig. Maddy är inte en huvudperson som berör på samma sätt som till exempel Cass Neary i Generation Loss, men det är just det som är poängen. Hon är inte destruktiv eller misslyckad, men ändå inte heller en person som någon riktigt lägger märke till eller bryr sig om. Och det är ju verkligen inte så man vill att det skall vara, även om man i likhet med Maddy egentligen inte har något att klaga på. Men hon lever hela tiden med den där känslan av att livet aldrig börjar på riktigt.
Wylding Hall
Kanske var det inte the summer of love, men i alla fall 1972 och på den tiden när rockmusiker var långhåriga, flummiga och regelbundet ägnade sig åt att spela in LP-skivor. Elizabeth Hands nya bok Wylding Hall handlar om ett (fiktivt) folkrockband från denna svunna era, som av sin manager blir ivägskickade till ett ståtligt mansion på den engelska landsbygden för att förbereda inspelningen av det som är tänkt att bli en riktig storsäljare. Som inbitna stadsbor är detta inte direkt en miljö där bandmedlemmarna känner sig hemtama, men en kombination av sommarsol, ungdomlig livsglädje, diverse droger och lantlig herrgårdsmystik gör ändå att det till en början verkar lyckat. Fast det ÄR en udda plats de befinner sig på, och en konstig stämning börjar långsamt infinna sig. Sedan händer något som förändrar allting, ett något som i decennier efteråt får de som var närvarande att undra över vad de egentligen varit med om.
Wylding Hall är upplagd som en serie återblickar från en nutida horisont, berättade växelvis av bandmedlemmar, bandets manager och vissa andra personer som var med när det begav sig. Som läsare får man följa bandet under den där sommaren, från de inledningsvisa förhoppningarna om framtida musikaliska stordåd och fram till de ödesdigra händelser som gör att det hela får ett abrupt slut. Rent formmässigt och stilistiskt fungerar det mycket bra, även om det kan tyckas ligga en motsättning i upplägget. Boken vill på samma gång skapa känslan av att en handfull gamla rockmusiker berättar om sina liv, samtidigt som den har ambitionen att vara gotisk skräck av bästa klass. Men Elizabeth Hand lyckas riktigt bra med den kombinationen, vilket gör Wylding Hall till en intressant bok både för den som vill läsa om musikliv på sjuttiotalet och den som vill ha en stämningsfull rysare.
Och en skräckroman är det, även om det är med små och försiktiga medel som de elementen introduceras. Var det något konstigt som skymtade förbi, eller var det bara inbillning? Tar man droger händer det att man tror sig se sådant som inte finns, men kanske vissa saker i det här huset faktiskt har andra, mer skrämmande orsaker? Även om det inte är så väldigt otäckt sitter den rätta obehagskänslan där – Wylding Hall känns inte som ett ställe man skulle vilja tillbringa någon tid på, alldeles oavsett vad bandmedlemmarna egentligen utsatts för under sin sommarvistelse.
Wylding Hall är en kort roman, i bokform lär den inte vara mer än ungefär hundra sidor. Som e-bok – det enda format den är getts ut i än så länge (väl?) – klickar man frenetiskt fram sidorna, vilket gör att den tar slut snabbt. I vanliga fall brukar jag föredra böcker som är rejält tilltagna, men trots sin diminutiva form känns den här som helt perfekt ur den aspekten. Den bara snuddar vid allt som händer istället för att gräva ned sig i detaljer och beskrivningar, vilket bidrar till att skapa den där stämningen av obehag och osäkerhet som gör boken så läsvärd. Visst vill man som läsare få klarhet i vad det egentligen är som händer och orsakerna till det, men det hör till Elizabeth Hands styrka som författare att hon inte ger efter på den punkten. Vi får bara lära känna Wylding Hall ur bandmedlemmarnas perspektiv, som besökare under några korta månader. Handlingen berättas genom korta ögonblicksbilder och till det riktigt mystiska får vi bara små ledtrådar utan egentligt sammanhang. Vad det gamla huset ruvar på för hemligheter, det kan vi bara spekulera försiktigt om – och känna att det nog är bäst för nattsömnen att inte få veta.
”Whatever walked there, walked alone…” skrev Shirley Jackson för mer än ett halvsekel sedan i en annan bok om ett helt annat hus som dock var lika skrämmande som det Hand skildrar. Och det är i den traditionen som Elizabeth Hand infogar sig med den här nya boken. Visst känns det som att Hill House och Wylding Hall på något sätt är besläktade, även om de bägge böckerna på många sätt är väldigt olika.
Skuggornas bibliotek 