Vi är här nu

ViInse att det är mer än två och ett halvt år sedan jag skrev här på bloggen om mina höga förväntningar på nyöversättningen av Jevgenij Zamjatins dystopiklassiker Vi. Väntan på den blev litet längre än jag hade trott då, men nu har den äntligen kommit (utgiven av Modernista). Visst ser den fin ut, med ett helt underbart omslag.

Jag har läst den här boken tidigare, för många år sedan. På den tiden fanns fortfarande Sovjetunionen och ingen hade kunnat föreställa sig vår tids övervakningssamhälle (det där med övervakning är en stor sak hos Zamjatin). Det ska därför bli spännande att se hur Vi har stått sig och hur det är att läsa om den. Även om den är närmare ett sekel gammal misstänker jag att den ändå på många sätt känns väldigt aktuell än idag.

Sommaren 2015

11816248_10153499457908564_455132018791041429_oSoligt och varmt är det fortfarande, mer nu de senaste veckorna än någonsin tidigare den här sommaren. Men visst börjar den ta slut nu, sommaren 2015! I alla fall känner jag att det är dags att sammanfatta, och till det passar Kulturkollos enkät från i tisdags.

Alltså, det här var sommarens…

Bästa bok: På något sätt har jag lyckats ha ett enormt läsflyt hela den här sommaren, så det blev många böcker lästa. Många var klart läsvärda, men vissa mer än andra. De som jag kommer minnas som allra bäst är Elizabeth Hands Wylding Hall och Joyce Carol Oates Jack of Spades.

 Bästa tv/film: Jag inledde sommaren med en kombination av bihåleinflammation och Supernatural-maraton, men efter det har det faktiskt inte blivit särskilt mycket tittande på varken film eller tv. Nej, det här har helt enkelt inte varit någon tv-sommar. Men poddar har jag lyssnat på! Creepypodden har jag hyllat här på bloggen flera gånger redan, men det finns mycket annat bra också.

Bästa dag: Som jag skrivit om tidigare här på bloggen besökte jag Svalbard under sommaren. Dagarna där var helt underbara.

Projekt: I år blev det aldrig av att jag plockade ihop någon hög med sommarläsningsböcker, inte heller har jag haft något särskilt läsprojekt. Sådant tycker jag annars är rätt kul, men det måste vara rätt läge för det. Sommarens stora projekt blev istället att starta om bloggen, som ju fick både ny design och ny adress.

Skönhetsupplevelse:  Berg, vatten och is. I massor. Glaciärer är inte vita utan också blå, som himlen.

Glaciär 8

 Nya bekantskap: Neeej, det har väl inte varit så mycket sådant. Tvärtom känns det som att jag är mest intresserad av mina gamla favoritförfattare (Carol Goodman! Elizabeth Hand! Joyce Carol Oates! Stephen King!). Fast när jag tänker efter har det blivit en hel del nytt också. Emily St John Mandel och Maureen Johnson ska jag definitivt läsa mer av, till exempel.

 Lärdom: Det har ju varit sommar, ska man behöva tänka på sådant då också? Det känns som att så allvarliga saker mer hör hösten till…

Mr Mercedes

51D0welpt7L._SX328_BO1,204,203,200_Med Mr Mercedes ger sig Stephen Kings på en ny genre, hårdkokt thriller. Så där väldigt originellt är det inte, men det är väl inte meningen heller. Det vi får är välkända ingredienser i den här sortens böcker. Ni vet, den trötte och överviktige polisen som gått i pension efter att ha misslyckats med att lösa ett stort fall och mördaren som är nöjd med att ha sluppit undan, men samtidigt vill skryta om sitt ”stordåd”. Som förväntat blir det en katt- och råttalek eftersom varken polis eller mördare kan släppa tankarna på det som hänt. Båda två blir så upptagna med den andre att de i princip förföljer varandra.

Rätt spännande är det, på det där sättet som polisthrillers kan vara. Fast det är klart, just den här boken kommer inte gå till historien som någon av de mest minnesvärda i Kingens stora produktion. Jag hade nog inte ens brytt mig om att läsa den om det inte varit för att huvudpersonen – Bill Hogdes, den trötte polisen – också lär figurera i Stephen Kings senaste bok, Finders Keepers. Den ska enligt uppgift inte vara en polisdeckare, åtminstone inte på samma sätt som Mr Mercedes.

Allt som allt är Mr Mercedes knappast ett misslyckat försök av Stephen King att skriva en noir-thriller, men jag vet ändå inte om han har så mycket att tillföra genren? Det är ju när han skriver annat som det ibland blir riktigt bra och väldigt mycket mer originellt.

Ännu mer creepy

2013-12-26 11.47.56

Ni har väl inte missat att alla första säsongens avsnitt av Creepypodden nu ligger ute? Jag skrev om de första tre tidigare i sommar och nu har alltså de två sista också kommit. Efter att ha hört dem kan man bland annat känna sig tacksam för att de flesta tv-kanaler numera sänder dygnet runt och att de där synnerligen obehagliga myrornas krig därför väldigt sällan förekommer på ens tv-apparat. Även om man lyckades förtränga filmen Poltergeist var det ju inte någon trevlig upplevelse om man somnade i soffan och vaknade till en tv-skärm fylld med jobbigt brus.

Jag ser fram emot den nya säsongen av Creepypodden som kommer i höst, för det här är väldigt roligt (och litet lagom otäckt…) att lyssna på. Tyvärr har det inte gjorts så många avsnitt och de hade för min del gärna fått vara längre – det känns som att de tar slut alldeles för snabbt! Räddningen får bli andra liknande poddar, för det finns faktiskt fler (om än inte svenska). Lingonhjärta tipsade om ett antal tidigare i somras, och ytterligare några hittar man via Creepypasta.se. Där finns också alla avsnitt av Creepypodden enkelt tillgängliga och – inte minst viktigt – bilder som hör till varje avsnitt. De kan inte beskrivas som något annat än totalt creepy och passar därför utmärkt för att sätta stämningen. Hoppas bara inte någon potentiell lyssnare skräms bort av att bilderna är så underbart obehagliga…

Wayward Pines

51MLmmm1KHL._SX329_BO1,204,203,200_

Jag vet inte hur många som sett tv-serien Wayward Pines, men åtminstone i Stockholm annonserades det stort för den i våras bland annat på tunnelbanan. Men alla som sett reklam för serien vet kanske inte att den bygger på en boktrilogi. Författaren heter Blake Crouch och de tre delarna Pines, Wayward och The Last Town.

I den första boken blir FBI-agenten Ethan Burke skickad till den lilla staden Wayward Pines i Idaho med uppdraget att leta efter två kollegor som försvunnit på just den platsen. Ethan råkar dock ut för en trafikolycka och sedan upphör allting att vara normalt. Människorna i staden beter sig väldigt märkligt, och på något konstigt sätt verkar det inte gå att åka därifrån. I större delen av första boken försöker Ethan med stigande förvirring få rätsida på tillvaron som oroande mycket liknar något ur Twilight Zone. Det finns dock en förklaring till allt som händer honom, och det är verkligen inte vad man hade väntat sig. Jag tänker inte spoila, men efter Det Stora Avslöjandet i slutet av första boken blir allt väldigt annorlunda. Inte nödvändigtvis sämre, men faktiskt så att man helt plötsligt befinner sig i en annan litterär genre än man väntat sig från början.

Ta gärna en titt på trailern till tv-serien – den innehåller inte några spoilers, utan allt i den utspelar sig under Ethans förvirrings-stadie (alltså före Det Stora Avslöjandet). Vänner av Twin Peaks kommer se influenserna, vilket inte är en slump. Författaren Blake Crouch skriver i efterordet till Pines om att han blev helt besatt av att se Twin Peaks första gången, så till den grad att han för sig själv skrev en säsong tre för att han inte klarade att att skiljas från serien… Men Wayward Pines är inte någon Twin Peaks-kopia, tvärtom. Twin Peaks är en småstad med hjärta, befolkad av människor som man verkligen känner för (även om många av dem har nattsvarta hemligheter). Wayward Pines är snarare som ett slags anti-Twin Peaks: kallt och undanglidande, med människor som inte går att komma nära.

Var och en av de tre böckerna är på ungefär trehundra sidor, men de känns på något sätt kortare. Utan att vara några litterära mästerverk är det här ändå spännande böcker och jag hetsläste för att komma fram till slutet (som jag verkligen gillade!). Jag läste hela trilogin i ett svep och tror att det är det bästa sättet. Faktiskt hade jag gärna sett att de lagts ihop till en enda bok, som också hade kunnat strykas ned något. Framför allt i tredje boken är det litet väl mycket hetsigt jagande som inte för handlingen framåt. Det blir därför mest irriterande istället för spännnade, eftersom man vid det laget verkligen vill få veta mer om vissa viktiga saker.

Gillar man mystisk mörkerläsning och vill ha något att sträckläsa, då kan jag rekommendera Wayward Pines-trilogin. Tv-serien har jag själv inte sett ännu, men tänkte ge den en chans. Jag har hört att andra som sett den varit missnöjda och gett upp efter ett par avsnitt, men då har de ju faktiskt inte kommit fram till vad det är som egentligen händer. Precis som med böckerna är det nog bäst att ta hela serien i ett svep (eller nästan i alla fall), så att man inte fastnar i den mystiska första delen av handlingen. Åtminstone i böckerna är den delen riktigt bra, men fungerar framför allt som kontrast till det övriga. Får man aldrig veta hur allt ligger till, framstår det nog mest bara som underligt. Helt säker är jag dock inte på att Wayward Pines egentligen passar i filmatiserad form. En central del av handlingen går ut på att huvudpersonen är förvirrad, vilket fungerar utmärkt i ett litterärt verk där författaren enkelt kan skildra vad personen tänker. Men om Matt Dillon går runt i flera avsnitt av tv-serien med en stressat oförstående uppsyn kan jag förstå om en del tittare tröttnar efter ett tag.

Men i alla fall är det verkligen roligt att se Juliette Lewis i rollen som Beverly! Efter att ha läst böckerna tycker jag att hon är ett perfekt val. Hur Matt Dillon fungerar i huvudrollen återstår att se, men det kan nog bli bra det också.

Polarsommar

Glaciär 3Nä, det blev varken Archipelacon, Confuse eller Crimetime Gotland för mig den här sommaren. Det hade varit roligt att vara med på alla tre, men av olika skäl (mest jobb) gick det inte att få ihop en planering där de fick plats. Men när det äntligen är dags för semester, vad gör då en utarbetad bokmal som förläst sig på The Terror, Bea Uusmas Expeditionen och 30 Days of Night? Åker till Svalbard förstås! Förskräckande nära Nordpolen och den ultimata platsen för alla som håller med om att polarskräcken är den allra bästa skräcken.

Eftersom jag nu är lyckligt hemkommen behöver ni inte oroa er för att jag ska bli uppäten av en isbjörn eller kommer att råka ut för någon annan av alla de faror som återkommer i polarskräcksklassikerna. I sammanhanget kan det dock påpekas att så här års är det knappast Evig natt som gäller på Svalbard, tvärtom är det midnattssol och därmed helt ljust dygnet runt. Inte heller behövde jag övervintra i tält på någon öde ö och få skörbjugg eller blyförgiftning av skumma konserver (sådant krävde en gång i tiden många polarfarares liv). Men ändå, där fanns glaciärer, valrossar, lunnefåglar och båtfärder till väääldigt spöklika övergivna ryska gruvstäder.  En helt otrolig plats, verkligen.

Så nu drömmer jag om gamla upptäcksresande som åkt över de där dimmiga vattnen som är fulla med drivis … och plockar fram The Terror igen för en omläsning. Dessutom: tänk er, långt långt bort däruppe i norr i de ödsliga bergen finns djupa gruvschakt som ingen varit nere i på många år, på platser där ingen längre bor eller arbetar. Den som kan sin Lovecraft vet att det är en rätt oroande tanke…

Grumanten 2

The Name of the Star

The name of the starLondon, internatskola, övernaturligheter och Jack the Ripper – det kan väl inte gå fel? Nej, åtminstone inte i The Name of the Star, första delen i Maureen Johnsons YA-serie Shades of London. Det här är en alldeles utmärkt thriller med vissa övernaturliga inslag och en sådär lagom tonårssarkastisk huvudperson.

The Name of the Star börjar med att sjuttonåriga Rory kommer till London för att gå på internatskola i ett år. Hon kommer från Louisiana, men är en mycket förtjust angofil som verkligen ser fram emot sin Englandsvistelse. Problemet är bara att en Jack the Ripper-copycat härjar, vilket innebär att de mest fruktansvärda mord äger rum precis i kvarteren nära skolan. Ungdomarna förmanas hålla sig inne, men givetvis är det omöjligt att inte vara nyfiken på det som händer utanför. Och då råkar Rory också bli vittne till något som hon förstår har med morden att göra, något som också kommer att förändra hennes liv på ett ganska skrämmande sätt.

Rory är en sympastisk huvudperson som det är roligt att följa. Hennes liv på skolan kantas som man kan förvänta sig av vardagliga intriger kring vänskap, förälskelser och sådant som hör tonåringar till. Spänningsmomentet i boken är de hemska morden, som också drar in Rory i det man förstår är upptakten till det som de följande böckerna i serien ska handla om. Jag är inte riktigt säker på att jag verkligen gillade den händelseutvecklingen, men kanske ska jag ändå ge de övriga böckerna i serien en chans. Det finns än så länge två till, och enligt Bokbabbel ska även de vara trevlig läsning. Jag litar på henne – och det var ju via hennes blogg jag upptäckte The Name of the Star från början.