Lavie Tidhar

– I’m here to take you to a special school. For special people. People like you. Where you will be happy, the Old Man says.
Fogg, wanting to believe. Hope in his eyes. How easily it’s taken away. But wants it to be true, so badly it hurts. Says, Really?
– Of course not, boy, the Old Man says. Don’t be bloody stupid. 

Nej, The Violent Century handlar inte om någon skola för unga trollkarlar eller ungdomar med superkrafter där de kan få vara lyckliga och umgås med andra som är som dem. Verkligen inte. Den handlar inte om någon skola alls, utan om det hårda 1900-tal som präglas av ett krig efter ett annat och där aldrig någon kan göra mycket skillnad i de ständigt pågående grymheterna. En tid där man så gärna vill att det ska finnas hjältar som ska rädda världen, besegra skurkarna, ta bort allt det hemska. Men några hjältar finns inte, oavsett om människor med superkrafter existerar eller inte. För vad skulle en människa med speciella förmågor ha att sätta emot nazister eller efterkrigstidens supermakter? Där liv och död bestäms i maktens korridorer medan människor dör på de mest meningslösa sätt.

Lavie Tidhar har skrivit en mycket fascinerande bok, en slags alternativhistoria som skildrar en värld som är lik vår men där det finns ”superhjältar” – eller i alla fall människor som har speciella förmågor och inte åldras. Själva har de svårt att se sig som några hjältar, för konsekvensen för dem blir ett utanförskap (vanliga människor tycker att de är obehagliga) och att de på något vis blir eviga betraktare av årtionden fyllda med krig och våld. De försöker ingripa, göra skillnad, men lyckas aldrig påverka särskilt mycket. Maktens strukturer rår de inte på och dessutom finns det en terrorbalans även när det gäller dem själva. Övermänniskorna, de förvandlade, superhjältarna eller vad man väljer att kalla dem, finns såväl bland nazister som engelsmän och amerikaner under andra världskriget. Liksom på alla sidor i såväl Vietnamkriget som ryssarnas krig i Afganistan.

Huvudpersonerna i The Violent Century är två engelsmän, Fogg (som har förmåga att framkalla dimma) och Oblivion (som får saker att försvinna). De träffas under sent 1930-tal och följs åt under andra världskriget där de tjänstgör som en slags observatörer åt britterna, ett krig som de på något sätt blir kvar i även efteråt i minnesbilder som verkar överskugga alla händelser under senare decennier. Ingen av dem är några glamorösa superhjältar, utan de framställs som väldigt ensamma och hudlösa gentemot allt som de tvingas gå igenom. Eftersom de har sina krafter används – och utnyttjas – de och andra som är som dem som vapen eller verktyg i maktkampen länder emellan, helt utan att någon bryr sig om hur de själva egentligen mår eller om de går under.

Jag tyckte mycket om den här boken. Rent stilistiskt är den eftertänksam, sorgen och litet drömsk, som en serie tragiska minnesbilder som fladdrar förbi. Lavie Tidhar tar också ett intressant grepp på hela superhjältegrejen, där han lyckas problematisera många aspekter av det här som man sett så många gånger inom populärkulturen. Varför vill vi ha våra superhjältar och hur vill vi att de ska vara? Vilka krav ställer vi på dem – och vad skulle ständiga förväntningar på att någon ska rädda världen göra med den personen? Hur skulle man må av att ständigt utsättas för allt det jävligaste i världen och inte minst av att ständigt misslyckas. För visst skulle de misslyckas när det inte är en ondskefull superskurk som ska besegras, utan regeringar som beslutar sig för att gå till krig mot ett annat land.

Många rätt charmiga blinkningar till andra verk förekommer, mer eller mindre tydliga. ”It’s a bird! It’s a plane! No, it’s – It’s a plane.” Det är New York och september 2001. Det var ett plan, stålmannen sågs inte till. Allt det där skulle kunna bli fånigt, men görs rätt sparsmakat och lättar upp på ett bra sätt i en bok som i övrigt är ganska dyster. Det här är litterärt mörker av mörkaste slag.

Några saker har jag dock svårt för. Det finns en kärlekshistoria som jag tycker är obegripligt sockersöt inte minst därför att kvinnan som är föremål för kärleken bara är vacker och personlighetslös. Hon ska väl föreställa god och mild och stå för det vackra i tillvaron, men att sätta kvinnor på en piedestal på det sättet är ingenting annat än misogynt. Det här är inte en bok som skulle passera Bechdel-testet, om vi säger så. De enstaka kvinnor som förekommer är helt personlighetslösa och pratar knappt ens en gång, definitivt aldrig med varandra. Men låt er inte avskräckas från att läsa den här boken ändå, för det där tar inte så stor plats (även om jag tyckte att det skavde en del…). The Violent Centurys starka sidor gör att den är väl värd att läsa, inte minst för att den är den sortens alternativhistoria som verkligen problematiserar vår egen historia och vår egen tid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s