Station Eleven

Station ElevenVisst kan det kännas det som att det är nog nu med alla dessa postapokalypsskildringar och dystopier. Under senare år har det kommit väldigt många böcker där zombier, influensaepidemier eller något annat ligger bakom att civilisationen som vi känner den går under. Även om det finns en del inom den genren som är riktigt bra, finns det mycket annat som mest framstår som omtugg av likartat innehåll i ett otal versioner. Men så dök Station Eleven upp och bevisade att det visst fanns plats för en till sådan här bok. Trots att dess tematik påminner om många andra böcker lyckas faktiskt Emily St John Mandel åstadkomma något som både känns originellt och läsvärt. Inte är det så konstigt därför att Station Eleven har blivit omtalad, och dessutom omskriven på många andra bokbloggar (se till exempel Bokbabbel och Fiktiviteter).

Station Eleven börjar med att följa ett kringresande teatersällskap ett par decennier efter att den stora katastrofen drabbat USA. En särskilt aggressiv influensa slog på kort tid ut nästan hela befolkningen, samtidigt som hela samhället rasade samman. De som överlevde har under de år som gått inte lyckats bygga upp någon fungeradne samhällsstruktur igen, utan lever i små kolonier här och där. All infrastruktur är borta – kommunikationer, transporter, el, vatten, telefoni, internet. De flesta medlemmarna i teatersällskapet har bara vaga minnen av hur allt var förr eller minns knappt något alls av det, för med tiden framstår det gamla som allt mer obegripligt och diffust.

Men även om boken börjar med teatersällskapet är det bara utgångspunkten, och handlingen berättas fortsättningsvis ur flera olika personers perspektiv och hoppar fram och tillbaka kronologiskt. Efterhand blir det som ett pussel där olika personers kopplingar till varandra över tid blir alltmer tydliga, åtminstone för läsaren. De fiktiva personerna inser i många fall inte att samma person som de möter vid ett tillfälle långt senare figurerar i deras liv på något helt annat sätt. Rent berättartekniskt fungerar det här riktigt bra, och det som växer fram är en ganska vemodig historia om hur livet på något sätt går förbi utan att man riktigt förmår göra något av det.

Överhuvudtaget är Station Eleven väldigt vackert skriven, med en ganska lågmäld ton. Jag förstår verkligen varför den uppmärksammats så mycket och varför så många tycker om den. Däremot förstår jag inte varför den inte kommit på svenska ännu. Hallå förlagen, det här är en bok som är väl värd att översätta!

Advertisements

6 reaktioner på ”Station Eleven

  1. Eller hur, kommenterade precis samma under Fiktiviteters recension och har även diskuterat det här med bl.a. Fiktioner på Twitter. Tydligen hade Modernista läst men bestämt sig att dumpa den, men skulle eventuellt tänka om nu. Alla som har läst är ju precis lika förtjusta i den, och den är också en bok som stannade med åtminstone mig väldigt länge

    Gilla

  2. Konstigt att ingen är intresserad (även om vi får hoppas att Modernista ändrar sig!), tycker det är en så bra bok — dessutom har det ju varit så många som hyllat den. Men kanske kommer den litet för sent, det har som sagt kommit rätt mycket liknande de senaste åren.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s