Planetsommar

Rymden har verkligen varit i fokus i nyhetsflödet denna sommar. NASA annonserade nyligen upptäckten av en planet som enligt dem är det mest jordlika som man hittills hittat. Kepler-452b sägs vara ”en större, äldre kusin till jorden” och ligger i det som bedöms vara en ”beboelig zon” i dess solsystem. Det här är ju intressant i sig, men givetvis kan man inte låta bli att undra om det jordlika sträcker sig så långt som att det finns liv på den här planeten. Och då helst inte i form av amöbor eller bakterier, utan riktiga civilisationer som är mer eller mindre lika vår egen. Hur det nu är med den saken vet vi inte något om, men det leder osökt över till frågan om ifall vi kan få kontakt med utomjordiska livsformer. Ett par av Alien-filmerna har visats i repris på tv nu under sommaren, och där framgår det med all önskvärd tydlighet att den här sortens kommunikation inte alltid är helt enkel. Samma budskap finns i den gamla science fictionklassikern Världarnas krig av H.G. Wells. Jag har skrivit om den tidigare på bloggens gamla sida och de texterna har jag nu lagt under den fliken ”gamla böcker” här på den nya sidan.

Men Kepler-452b får ursäkta, för den här sommarens riktiga primadonna i rymden är ju Pluto. Som bekant passerades denna dvärgplanet nyligen av rymdsonden New Horizons, vilket ledde till att vi fick de första riktiga bilderna från den här delen av solsystemet. Spännande saker, men visst blev man förvånad av bilden av Pluto med vad som ser ut som ett stort hjärta på sidan. Herregud, hur skamlöst publikfriande kan en himlakropp bli egentligen? Tydligen finns det inga gränser!

Många har ju av olika anledningar kommit att bli litet extra förtjusta i just Pluto, och det höjdes därför många upprörda röster när den 2006 tappade sin status som solsystemets nionde planet. Historien kring det här kan man läsa i en underhållande bok av astronomen Mike Brown, How I killed Pluto and why it had it coming. Han upptäckte för ungefär ett decennium sedan en annan dvärgplanet som sedermera kom att få namnet Eris. Först ansågs detta vara en tionde planet i vårt solsystem, men eftersom det ändå fanns vissa skillnader jämfört med de övriga stora planeterna infördes en ny kategori, dvärgplaneter. Problemet var bara att Eris ansågs vara större än Pluto och i och med detta drogs den process igång som slutade med att Plutos planetsstatus omdefinierades.

Egentligen är det här bara en fråga om hur saker kategoriseras rent vetenskapligt och spelar väl inte så stor roll för oss som inte är astronomer. Men allt det här fick stor publicitet och många vanliga människor blev otroligt upprörda. I sin bok skildrar Mike Brown både informativt hela historien kring upptäckten av Eris och vad dvärgplaneter är för något. Dessutom får vi följa processen som ledde till omdefinitionen av Pluto ur hans synvinkel, vilket är särskilt intressant eftersom det ju kan sägas vara hans fel att Pluto ”degraderades”. Han kunde aldrig ana att hans forskningsresultat skulle få till följd att besvikna skolbarn skickade hatmail för att han förstört för deras favoritplanet… Men det är med rätt stor portion humor som Mike Brown ser på det hela, och inte för inte är hans twitternamn @plutokiller.

Dvärgplaneten Eris är döpt efter osämjans gudinna från den grekiska mytologin. Verkligen ett passande namn med tanke på hur mycket bråk det orsakade att den påstods vara större än lilla Pluto. Ironiskt nog pekar dessutom resultat från fortsatt forskning på att det ursprungliga antagandet om storleksförhållandet dem emellan inte stämmer, utan att Pluto faktiskt verkar vara den större av de två (mer om den saken kan man läsa till exempel här och här). Så kan det gå…

Bilden: ”Plutonya” av NASA, JPL – NASA New Horizons Probe. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Plutonya.png#/media/File:Plutonya.png

Annons