Eldpojken

EldpojkenVisst kan det ibland kännas som att man bara vill bort från den grå vardagen, med regniga måndagar, tråkigt jobb och räkningar att betala. Att få byta ut sitt liv mot något helt annat, att få ett liv där allt det där trista inte längre har någon plats. I S.K. Tremaynes Eldpojken får huvudpersonen Rachel den möjligheten när hon träffar en man som verkar perfekt på alla sätt. David ser inte bara bra ut, han är också rik, äger en ståtlig herrgård i Cornwall och är far till en helt förtjusande liten son. Trots att de bara känt varandra en kort tid bestämmer sig Rachel för att lämna sitt gamla liv i London och börja på nytt tillsammans med David. Det låter som något ur en smetig Harlekinroman, och naturligtvis är det för bra för att vara sant. Ganska snart börjar frågorna hopa sig för Rachel. Vad hände egentligen med Davids förra fru? Är inte det stora huset egentligen ödsligt tomt och skrämmande? Och inte minst, är inte Davids son Jamie litet konstig, eller rent utsagt riktigt obehaglig?

Istället för romantiskt herrgårdsliv utvecklar sig Eldpojken snart till att bli en mörk psykologisk thriller där lögner och rädslor gör det svårt för huvudpersonerna att greppa vad som händer. Är de i fara, och i sådana fall från vem? Alldeles oavsett eventuellt inbillade övernaturliga fenomen eller väl dolda hemligheter inser man som läsare redan från början att hela upplägget inte alls är särskilt lyckat. Medan David jobbar i London i veckorna ska Rachel ensam ta hand om huset och sonen, med andra ord ta över allting efter hans avlidna första hustru. Men en trasig familj blir inte hel igen bara för att det kommer in en ny person, tvärtom gör det allting ännu mer komplicerat. I just det här fallet blir inte saken bättre när mystiska saker börjar hända. Först försöker Rachel hitta rationella förklaringar, men det blir med tiden allt svårare – och så småningom börjar hon inse att hennes eget liv kan vara hotat.

Eldpojken är spännande läsning och stundtals ganska skrämmande, även om jag inte tycker den håller hela vägen. Handlingen blir alltför ihopkonstruerad till slut, på ett sätt som jag tycker känns onödigt. Rachel och David är som brukligt i den här sortens thrillers inte riktigt de personer som de utgett sig för att vara, men jag tycker inte att deras hemligheter känns särskilt engagerande. Jag har svårt för dem som personer, helt enkelt. Samtidigt är Eldpojken ändå en krypande otäck bladvändare vars styrka är de stämningsfulla miljöskildringarna som skapar en närmast gotisk skräckstämning. Cornwalls vackra kust får i S.K. Tremaynes tappning något ödesmättat över sig, med förfallna hus, övergivna gruvhål och stora vågor som slår in mot höga karga klippor. Vem vet hur många människor som mist livet när de ramlat ned från de där klipporna? Och finns de på något sätt kvar, alla de som genom tiderna bara försvunnit i det kalla vattnet?

Den som gillade S.K. Tremaynes första bok Istvillingar kan verkligen rekommenderas att också läsa Eldpojken. Det är en uppföljare som utan att vara en kopia ändå går i samma stil. Lärdomen av bägge böckerna är väl att ett ensligt beläget hus på landsbygden kan vara en betydligt större utmaningen att flytta till än man någonsin kunnat ana …

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s