Wylding Hall

Kanske var det inte the summer of love, men i alla fall 1972 och på den tiden när rockmusiker var långhåriga, flummiga och regelbundet ägnade sig åt att spela in LP-skivor. Elizabeth Hands nya bok Wylding Hall handlar om ett (fiktivt) folkrockband från denna svunna era, som av sin manager blir ivägskickade till ett ståtligt mansion på den engelska landsbygden för att förbereda inspelningen av det som är tänkt att bli en riktig storsäljare. Som inbitna stadsbor är detta inte direkt en miljö där bandmedlemmarna känner sig hemtama, men en kombination av sommarsol, ungdomlig livsglädje, diverse droger och lantlig herrgårdsmystik gör ändå att det till en början verkar lyckat. Fast det ÄR en udda plats de befinner sig på, och en konstig stämning börjar långsamt infinna sig. Sedan händer något som förändrar allting, ett något som i decennier efteråt får de som var närvarande att undra över vad de egentligen varit med om.

Wylding Hall är upplagd som en serie återblickar från en nutida horisont, berättade växelvis av bandmedlemmar, bandets manager och vissa andra personer som var med när det begav sig. Som läsare får man följa bandet under den där sommaren, från de inledningsvisa förhoppningarna om framtida musikaliska stordåd och fram till de ödesdigra händelser som gör att det hela får ett abrupt slut. Rent formmässigt och stilistiskt fungerar det mycket bra, även om det kan tyckas ligga en motsättning i upplägget. Boken vill på samma gång skapa känslan av att en handfull gamla rockmusiker berättar om sina liv, samtidigt som den har ambitionen att vara gotisk skräck av bästa klass. Men Elizabeth Hand lyckas riktigt bra med den kombinationen, vilket gör Wylding Hall till en intressant bok både för den som vill läsa om musikliv på sjuttiotalet och den som vill ha en stämningsfull rysare.

Och en skräckroman är det, även om det är med små och försiktiga medel som de elementen introduceras. Var det något konstigt som skymtade förbi, eller var det bara inbillning? Tar man droger händer det att man tror sig se sådant som inte finns, men kanske vissa saker i det här huset faktiskt har andra, mer skrämmande orsaker? Även om det inte är så väldigt otäckt sitter den rätta obehagskänslan där – Wylding Hall känns inte som ett ställe man skulle vilja tillbringa någon tid på, alldeles oavsett vad bandmedlemmarna egentligen utsatts för under sin sommarvistelse.

Wylding Hall är en kort roman, i bokform lär den inte vara mer än ungefär hundra sidor. Som e-bok – det enda format den är getts ut i än så länge (väl?) – klickar man frenetiskt fram sidorna, vilket gör att den tar slut snabbt. I vanliga fall brukar jag föredra böcker som är rejält tilltagna, men trots sin diminutiva form känns den här som helt perfekt ur den aspekten. Den bara snuddar vid allt som händer istället för att gräva ned sig i detaljer och beskrivningar, vilket bidrar till att skapa den där stämningen av obehag och osäkerhet som gör boken så läsvärd. Visst vill man som läsare få klarhet i vad det egentligen är som händer och orsakerna till det, men det hör till Elizabeth Hands styrka som författare att hon inte ger efter på den punkten. Vi får bara lära känna Wylding Hall ur bandmedlemmarnas perspektiv, som besökare under några korta månader. Handlingen berättas genom korta ögonblicksbilder och till det riktigt mystiska får vi bara små ledtrådar utan egentligt sammanhang. Vad det gamla huset ruvar på för hemligheter, det kan vi bara spekulera försiktigt om – och känna att det nog är bäst för nattsömnen att inte få veta.

”Whatever walked there, walked alone…” skrev Shirley Jackson för mer än ett halvsekel sedan i en annan bok om ett helt annat hus som dock var lika skrämmande som det Hand skildrar. Och det är i den traditionen som Elizabeth Hand infogar sig med den här nya boken. Visst känns det som att Hill House och Wylding Hall på något sätt är besläktade, även om de bägge böckerna på många sätt är väldigt olika.

Annons