A Journal of the Plague Year

Första gången kometen syntes lyste den med ett vitt och dunkelt sken. Att den förebådade hemska saker hävdade många, men knappast kunde någon ha kunnat föreställa sig att stor del av Londons befolkning inom ett år skulle ha dött i en fruktansvärd sjukdom. Ett år senare var kometen tillbaka på himlen, men då var dess budskap desto mer uppenbart. Nu lyste den med ett klart sken, som starkt brinnande eld. Kort därefter totalförstördes nästan hela centrala London i den stora branden. Året var 1666.

Under åren 1665–1666 drabbades London av ”the great plague”, den sista stora pestepidemin i Storbritannien. Man räknar med att ungefär 100 000 personer avled som en följd av sjukdomen, vilket var cirka tjugo procent av hela Londons befolkning. Själva sjukdomen var fruktansvärd och kunde ha ett mycket snabbt förlopp. På de smittade svällde lymfkörtlarna upp till stora bölder och vissa avled inom ett par timmar. För de personer som klarade sig igenom det här med livet i behåll måste det ändå ha varit en skrämmande upplevelse. På sitt sätt var det som zombieapokalypsen på riktigt – visserligen blev ingen rent bokstavligt till en zombie, men alla i din närhet (och du själv!) kunde när som helst förvandlas till ett böldtäckt monster som spred dödlig smitta. Att många drabbades av panik är inte något att undra över.

En slags ögonvittnesskildring från pesten i London får man i A Journal of the Plague Year av Daniel Defoe. Just det, samma Defoe som också skrivit bland annat klassiker som Robinson Crusoe. A Journal of the Plague Year utkom första gången 1722 och har formen av en slags dagbok som skall föreställa vara skriven av en person som bodde i London under pestepidemin. Eftersom Defoe själv bara var fem år 1665 är det givetvis inte hans egen dagbok det är fråga om, men troligen bygger boken på en äkta sådan, skriven av hans farbror. Även om det här inte är Defoes egna upplevelser måste man komma ihåg att den är skriven i en tid när pestepidemier fortfarande var vanligt förekommande. Kring 1710 skördade pesten mängder med dödsoffer på sin väg genom östeuropa till delar av dagens Tyskland och Sverige. I södra Frankrike var det ett stort pestutbrott på 1720-talet. Att det här skulle vara slutet på pestens framfart i Europa kunde de som levde då knappast ha en aning om. För dem var det istället en realitet, något som hade hänt återkommande sedan medeltiden.

I boken får vi följa huvudpersonen (vars namn man inte får veta) när han först inte är så orolig, eftersom pesten länge höll sig i andra stadsdelar än där han själv bodde. Han är noga med att hålla reda på dödstalen varje vecka, men kan i ett antal månader lugnt konstatera att det inte är någon fara. Så resonerade inte många andra, för en stor del av Londons befolkning flydde staden för att komma undan pesten. På så sätt spred sig sjukdomen, eftersom en del av dem som reste iväg bar på smittan. Huvudpersonens bror försöker få honom med sig, men det blir ändå så att han stannar. Först känns det som ett enkelt beslut, men när pesten verkligen är överallt ångrar han sig – men då är det för sent att göra något.

Man inser av boken att det inte bara handlar om en sjukdom, utan så mycket runtomkring. Allt eftersom fler och fler dör blir samhället alltmer präglad av en domedagsstämning där man ängsligt spanar efter järtecken och oroligt undrar när nästa katastrof skulle komma. Människor flockades till kyrkorna, där sekter och olika religiösa fraktioner lockade till sig många. Även astrologer, drömtydare, spåmän och självutnämnda profeter fanns helt plötsligt överallt och var helt öppna med sina aktiviteter. Huvudpersonen tar dock avstånd från det där. Han säger ironiskt att efter ett tag verkar det finnas fler siare och profeter än vanliga människor kvar i staden, och menar att de framför allt skrämde upp folk, möjligen försökte de också lura rädda människor på deras pengar. Den stora kometen som under två perioder visade sig över staden tror han inte heller har något med saken att göra, utan att den bara råkade sammanfalla med pesten och branden. Eftersom astronomerna kunde räkna ut en komets bana kunde den väl inte förutspå något? Men rädslan gick inte att hålla ifrån sig hur länge som helst, för även om huvudpersonen fortsätter att vara skeptisk mot magi så blir han med tiden alltmer skräckslagen. Till slut sitter han inlåst i sitt hus tillsammans med tjänstefolket och vågar inte gå ut. Mat går knappt att få tag på, för alla som säljer den är antingen döda eller vågar inte sköta sitt arbete.

För att stoppa pesten vidtogs många olika åtgärder, som det är både intressant och skrämmande att läsa om. Bland annat ”stängde” myndigheterna hus där det fanns sjuka personer, vilket innebar att om någon smittad upptäcktes så blockerade man dörrar och fönster. En vakt sattes utanför som skulle se till att ingen kunde lämna huset. Mat skickades in till dem som bodde där och de döda hämtades varje morgon. Det innebar att friska personer stängdes in tillsammans med sjuka, vilket gjorde att risken att de skulle smittas själva var mycket stor. Det måste ha varit en rejält hemsk upplevelse att vara instängd med familjemedlemmar som en efter en förvandlades till böldtäckta pestlik, i väntan på att man själv skulle drabbas av samma öde. Huvudpersonen tycker att det här är grymt och menar också att åtgärden gjorde att många på så sätt dog i onödan. Hade de sjuka lämnats ensamma hade inte alla i deras familj behövt bli smittade av dem. Han berättar också att det dels var vanligt att folk rymde från de här husen genom bakdörrar och fönster (vilket kunde göra att de smittade andra), dels att det hände att man helt enkelt slog ned vakten och flydde. Överhuvudtaget bidrog pesten till att ta fram det sämsta i människor. Det förekom att både vakter och sjuksköterskor stal från hjälplösa människor, samtidigt som det med tiden blev allt vanligare att de sjuka helt enkelt övergavs eftersom ingen vågade ge dem vård.

A Journal of the Plague Year är fascinerande läsning, särskilt för den som gillar postapokalysböcker. Här är det ju riktiga händelser, vilket ger det hela en litet allvarligare dimension än när det är zombier i farten. Samtidigt inser man att det finns stora likheter mellan de här händelserna och de framtidsscenarier som finns i postapokalypslitteraturen. Att det här är en bok från början av 1700-talet gör dock att det kanske inte riktigt är något för alla. Språket är inte alls omöjligt att förstå, men det är ändå en del skillnader jämfört med modern engelska. Jag kan tänka mig att många skulle tycka att det var svårläst. Att det inte är menat att vara en roman måste man också komma ihåg. Det är mycket statistik över döda i olika stadsdelar, och det kan kännas som att det blir litet för mycket av den varan. Samtidigt är detta realistiskt, för om man själv hamnade i en sådan situation skulle det säkert kännas otroligt viktigt att hänga med i vad som hände och fundera över om man själv var i riskzonen eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s