Jennifer McMahon

Don’t Breathe a Word

Don’t Breathe a Word av Jennifer McMahon handlar den tolvåriga Lisa som för femton år sedan försvann och trots eftersökningar aldrig återfanns. Själv hade hon påstått att hon skulle möta ”the king of the faeries” och följa med honom för att bli hans drottning. I nutid vill hennes bror Sam helst glömma allt det som hände när de var barn, men det visar sig omöjligt när det förflutna börjar göra sig påmint. Phoebe, som är Sams flickvän, inser att hon måste ta reda på vad som egentligen hände med Lisa. Kanske går det faktiskt att få henne tillbaka?

Det här en bok som jag verkligen gillade. Den har en underbart mystisk känsla, där man liksom glider mellan det verkliga/realistiska och en slags magisk dimension utan att riktigt kunna veta vad som är vad. Spännande är den också, och fylld med oväntade vändningar. Kanske litet väl många i slutändan, men just den där oförutsägbarheten är mycket av bokens styrka.

Handlingen berättas på två plan: ett som handlar om Lisa, Sam och ett antal andra barn under tiden innan hon försvann och ett som handlar om Phoebe och Sam i nutid. Att barnen tror sig se feer och vara med om de mest konstiga saker, det kan man naturligtvis hänföra till deras livliga fantasi. Men hur kommer det sig då att Lisa försvinner? Och barns fantasifulla lekar förklarar inte en mängd konstiga saker som händer de vuxna Phoebe och Sam. Boken är väldigt snyggt berättad, och i det längsta undrar man om det kanske inte låg något i det där med feerna i alla fall – för hur kan det annars hänga ihop? Faktiskt är det till och med så att man VILL tro att feerna finns, man riktigt känner barnens förtvivlade förhoppningar om att världen skall visa sig vara mer magiskt än de vuxna vill förstå. Eller vill erkänna…

Det tråkiga med Don’t Breathe a Word är att den måste ta slut. Inte bara för att det är en så bra bok att man inte vill lämna den, utan för att det då måste till en upplösning på det hela. Magi är som bekant bäst när man inte vet vad det är som händer utan bara anar att det är något oförklarligt som sker. När det skall förklaras vad som egentligen ligger bakom försvinner ganska mycket av det som gjorde boken så magisk i sig. Dock måste det sägas att Jennifer McMahon på ett skickligt sätt lyckas få ihop tillräckligt många av alla trådar som lagts ut för att man skall känna att slutet blir trovärdigt utan att vara alltför tillrättalagt, samtidigt som en del lämnas åt läsaren att fundera över. Vad man tror hände beror på hur man själv väljer att tolka det.

Dismantled

Jennifer McMahon har skrivit den helt underbara Don’t Breathe a Word som jag tyckte var en av de bästa böckerna jag läste under 2013. Självklart gjorde det mig nyfiken på övriga böcker hon skrivit och nu under min semester fick därför Dismantled följa med i packningen. Det visade sig vara en bok som visserligen inte har samma magiska stämning som Don’t Breathe a Word, men som på många andra sätt är minst lika engagerande och dessutom fylld med nagelbitaraktig spänning.

Dismantled handlar om paret Tess och Henry som bägge från början är konstnärer, även om Henry lämnat det konstnärliga och istället tagit över faderns målarfirma. De bor med sin dotter i ett stort gammalt hus på landet och skulle väl egentligen kunnat ha det ganska bra. Problemet är bara att hela deras liv så att säga vilar i skuggan av hemska händelser från en sommar ett decennium tidigare då de bägge precis hade gått ut college. Då bodde de i ett litet konstnärskollektiv (”the Compassionate Dismantlers”) vilket till en början kändes otroligt kreativt och omvälvande. Det som först framstått som ett äventyr slutade dock illa, och vad som egentligen hände vill Tess och Henry inte ens tänka på. Men plötsligt är det som om allt kommer tillbaka, som att det förflutna inte kan hålla sig borta längre. De inser bägge att det kan få helt förödande konsekvenser, men kan inte förstå hur det är möjligt att kunna ske. Deras hemligheter borde vara helt säkert bevarade. Eller..?

Med ganska små medel lyckas Jennifer McMahon skapa en rejält ruggig stämning där man verkligen känner den där isande paniken som huvudpersonerna hela tiden kämpar emot. Handlingen är uppbyggd kring olika berättarperspektiv, framför allt Tess, Henry och deras nioåriga dotter Emma. Det är skickligt sammanvävt så att när det börjar hända mystiska saker vet läsaren från början orsakerna till det som för personerna i boken framstår som otroligt konstigt och kanske till och med övernaturligt. Efterhand blir dock det hela mer och mer komplicerat och svårförklarligt, så att man inte längre kan vara säker på vad som ligger bakom.

Det går att se likheter mellan Dismantled och The Secret History, på så sätt att bägge utgår från en grupp studenter som förenas kring idéer som visar sig vara förödande destruktiva. Och bägge böckerna har huvudpersoner som aldrig kommit bort ifrån den där intensiva tiden de hade tillsammans, som att det var det enda riktigt viktiga de någonsin kommer att få uppleva. Som att deras liv både började och slutade där. Nu är Dismantled inte en kopia av The Secret History, inte alls, på många sätt är böckerna väldigt olika. Inte minst finns inte samma identifikationsfaktor som när det gäller Donna Tartts romanfigurer, men så är ju The Secret History något av ett extremfall bland böcker (jag har ju tidigare utnämnt den till den bästa boken någonsin…). Men något av samma känsla finns ändå där.

När jag läste Don’t Breathe a Word blev jag litet besviken på slutet, för det var som att förtrollningen bröts när allt skulle knytas ihop och förklaras. Jag tänker inte avslöja vad som händer i den här boken, mer än att jag tycker att slutet är myyycket bättre. Det är många trådar som skall dras ihop, och det sker med ett antal vändningar som skruvar upp den redan läskiga stämningen mer och mer. När man till slut slår ihop boken är det med en rätt förfärad känsla … på allra bästa sätt.