Jag avskyr verkligen värme, så till den grad att jag helst tillbringar sommaren på platser där det är så kallt att ett rejält underställ av ylle är obligatoriskt. Som alla förstår blir det inte någon sådan resa i år, och även om det känns trist är det ändå en obetydlig sak sett till att det pågår en hemsk pandemi världen över. Men ändå, den här sommaren är glaciärer, snötäckta berg och ständigt strålande midnattssol som något ur en avlägsen dröm. Nästan som att jag inte tror att de ens finns på riktigt längre.
Resor i Arktis är något som jag mycket gärna ägnar mig åt, även om de helst inte ska vara fullt så äventyrliga som i många av de polarböcker jag har hemma i bokhyllan. Men dramatiska expeditioner blir intressant läsning, som till exempel om Shackleton och hans färder på Antarktis. Han deltog i flera Antarktisexpeditioner, och mest känt är försöket 1914 att korsa den glaciärtäckta kontinenten. Detta misslyckades totalt, men räknas ändå som en av de stora bedrifterna inom polarhistorien. Det som hände var att expeditionens fartyg Endurance fastnade i packisen och gick under. Shackleton och övriga från fartyget blev sedan fast på ett isflak i ett antal månader. En äventyrlig resa med en mindre båt över stormigt öppet hav tog Shackleton och några av expeditionsdeltagarna till ön Sydgeorgien. Utmattade kom de till slut i land, men blev tvungna att korsa hela ön (vilket inkluderade att bestiga ett berg) för att söka hjälp på en norsk valfångststation som de visste fanns på andra sidan. Och på vägen händer något intressant. Det tar 36 timmar för de uthungrade och utslitna männen att ta sig till räddningen. Men hur många var de? Ja, rent konkret var det Shackleton och två till. Men efteråt har de beskrivit att under vandringen kändes det som att de i själva verket var fyra stycken.
Shackleton har skrivit om sin osynlige resekamrat i boken South, som är en skildring av den otursförföljda expeditionen. Men det var nära att det inte kom med, och kanske ångrade han sig efteråt. För även om man kan tolka det som hände som ett psykologiskt fenomen, skapat av hjärnan som en slags skydd i en krissituation, så går det inte att komma undan att det hela framstår som rätt flummigt. Även om både Shackleton och de övriga två männen hade tyckt sig åtföljda av en sorts skyddsängel var det litet skämmigt att prata om det. Under färden sade de ingenting till varandra, trots att de alla upplevde samma sak.
Shackletons dramatiska färd mot räddningen blev enormt uppmärksammad i sin samtid och har sedan levt kvar som en av de stora äventyrsberättelserna ur polarhistorien. Många som inte alls vet något om polarexpeditioner eller Antarktis utforskande känner ändå till Shackleton. Även den osynliga följeslagaren på färden fascinerade många, som ett slags andligt och mystiskt fenomen. Till exempel innehåller T.S. Eliots The Waste Land ett par strofer som inspirerats av Shackletons berättelse om sina upplevelser:
Who is the third who walks always beside you?
When I count there are only you and I together
But when I look ahead upp the white road
There is always another one walking beside you
Intressant i sammanhanget är att många andra polarfarare, bergsbestigare, ensamseglare och andra personer som varit med om traumatiska händelser på liknande sätt känt att de inte varit ensamma. Som att någon slags hjälpare funnits där med dem. Författaren John Geiger har skrivit om detta i boken Third Man Factor, som tar upp många olika exempel på det här fenomenet.
Vana skräckläsare kan dock tycka att det inte självklart låter odelat positivt att förföljas av någon slags osynlig varelse. Har ni till exempel läst Michelle Pavers böcker Dark Matter och Thin Air, som handlar om en polarexpedition respektive bergsklättring? Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att efter att ha läst dem säger man ett vänligt men bestämt nej tack till mystiska följeslagare …
Skuggornas bibliotek 