Dags för dystopier

998897_10151956274084688_1688360384_n

I skrivande stund är skiner solen, pollenhalterna är skyhöga och utanför hörs glada studenter hörs skråla. Årets sommar är obönhörligen här för att stanna. För egen del tillhör jag dem vars gråbleka ben inte direkt kommer till sin rätt om de exponeras i dagsljus och som verkligen föredrar lägre temperaturer än vad den här årstiden erbjuder. Alltså. Det här går inte längre. Jag behöver ett annat stämningsläge, utan att någon tjatar om sol, rosévin eller badstränder. Det känns som det är dags för något mörkare, dystrare. Dags för hopplöshet och tjurig domedagsromantik. Det är helt enkelt Dags För Dystopier.

En dystopi är en negativ vision av ett framtida samhälle, alltså motsatsen till utopin som är ett drömsamhälle. I denna framtid har samhället utvecklats till att bli totalitärt och ganska omänskligt. Vanligt är att de styrande kräver total kontroll över alla människor, både rent kroppsligt (till exempel när och om man får föda barn) och ifråga om vad man får tänka och säga. Viktigt att notera är att en dystopi inte är samma sak som postapokalyps, där samhället brutit samman helt och hållet. Det finns dock mellanformer, där det dystopiska samhället uppstått som en efterföljd till någon stor katastrof.

Att tänka kring en möjlig dystopisk utveckling verkar ha legat nära till för människor så länge mer avancerade samhällsformer existerat, för de förekommer redan under antiken (se Platon, till exempel). De klassiska dystopierna är dock från mitten av 1900-talet, då stora krig, totalitära regimer och en allt snabbare teknologisk utveckling gjorde att många undrade vartåt mänskligheten var på väg egentligen. En av de första är Jevgenij Zamjatins Vi, som skrevs i Ryssland under åren efter den ryska revolutionen. Den utkom för första gången 1928 och blev en viktig inspirationskälla för många andra författare. Bland de mest kända dystopierna kan man nämna 1984 av George Orwell (1949), Brave New World av Aldous Huxley (1931), Farenheit 451 av Ray Bradbury (1953) och A Clockwork Orange av Anthony Burgess (1963). Man får heller inte glömma Kallocain av Karin Boye (1940).

576355_10151449941834688_1980985697_n

Nu för tiden är förmodligen postapokalyps en vanligare genre, men det betyder inte att dystopin spelat ut sin roll. Det kommer ständigt nya skildringar av framtida kontrollsamhällen, Hungerspelen är ett exempel som är nästan övertydligt eftersom det varit en av de mest bästsäljande böckerna på senare år. Men det finns många fler, till exempel Wool av Hugh Howey, Veronica Roths Divergent-serie och Lauren Oliviers Delirium-böcker. På sätt och vis skulle man kunna säga att dystopier läses som aldrig förr, men samtidigt kan man konstatera att det framför allt verkar röra sig om YA-böcker. Är det kanske så att det är i första hand inom ungdomslitteraturen man vågar lufta oron inför framtiden utifrån olika skräckscenarier, och inte inom den mer renodlade vuxenlitteraturen? Är ungdomar mer oroade för vad samhällsutvecklingen kommer leda till i framtiden? Detta dock sagt med förbehållet att det långt ifrån bara är ungdomar som läser till exempel Hungerspelen. Många vuxna, inklusive jag själv, läser gärna de här böckerna.

Jag har alltid haft en svaghet både för klassiker och dystopier, vilket gjort att de flesta av standardverken inom genren läste jag redan i tonåren. Det här är dock böcker som definitivt värda en omläsning. En skickligt skriven dystopi må vara en dyster framtidsvision, men det är också en slags spegel av sin samtid. När ett antal decennier gått sedan boken skrevs går det dock att se nya perspektiv, eftersom ens egna tolkningsramar blir annorlunda i takt med att samhället förändras.

Jag läste många dystopier i de sena tonåren, vilket innebär slutet av 1980-talet, den tid då det kalla kriget drog sina sista suckar och man inte ens hade hört talas om internet. När jag nu läser om samma böcker ser jag andra saker, delvis utifrån att jag är en helt annan person med många års livserfarenhet mellan nutiden och den tonåring jag var då. Samtidigt finns det i dagens samhälle en del rätt oroande tendenser som helt enkelt inte fanns på den tiden. Kalla kriget var på många sätt en skrämmande tid, där murar skilde människor åt, när minsta barn visste innebörden i ord som kapprustning och atomvapen. Idag kan man se tillbaka på den tiden och tycka att den var både trygg och säker. Gårdagens fasor framstår som harmlösa utifrån en tid när vi ganska obekymrat lever i ett övervakningssamhälle som ingen kunde drömma om då, med terrorskräck, flyktingströmmar och krig som det inte verkar gå att få något slut på. Vår tid ger nya perspektiv och nya dimensioner till läsningen av de klassiska dystopierna. Inte för inte är de visioner av en möjlig framtid, där vissa drag kan ligga närmare verkligheten idag än vad de ursprungligen gjorde.

Annonser