Fantastika 2016

fantastika_banner_960x3001

Jag hade kommit ihåg att betala in avgiften, men utöver det hade jag knappt ägnat en enda tanke åt årets Swecon, Fantastika 2016. Det har varit så mycket annat som fyllt min hjärna den här våren, och det kändes hela tiden som att det ändå var så långt kvar tills det var dags. Eftersom jag inte hade hunnit komma igång med några förväntningar blev hela helgen på något sätt som en enda stor överraskning, inte minst för att det visade sig finnas en hel del intressanta punkter i programmet.

Det slutade med att jag gick på en väldigt blandad samling paneler, intervjuer och föredrag – vilket är precis så som en bra Swecon ska vara. En annan viktig del av en Swecon är också alla andra som deltar, som det alldeles oavsett hur programmet ser ut är trevligt att få tillfälle att hänga ett tag med. Inte heller där blev jag besviken, men det hade jag verkligen inte väntat mig att bli.

Det fanns mycket att välja på, och ibland krockade det så att saker jag hade velat gå på fick stå tillbaka för annat som kändes ännu mer angeläget. Här kommer en sammanfattning av en del av det jag hann med under Sweconhelgen. Givet för min del var förstås panelen ”skrämmande svenskar” där författarna Helena Dahlgren, Mats Strandberg och Marcus Olausson samt förläggaren Jonny Berg (Swedish Zombie) pratade skräcklitteratur, både utifrån sådant de själva skrivit och andras böcker och filmer. Där diskuterades bland annat den nya vågen av svensk och hur den tog fart med John Ajvide Lindqvist, men också hur humor och skräck passar ihop, om kroppsvätskor i relation till skräck (och andra genrer) och om det är sant att alla skräckförfattare är väldigt snälla (verkar stämma!).

Skrämmande svenskar

Ett annat måste på programmet var litteraturvetaren Jerry Määttäs föredrag ”Latest News on the Apocalypse” där han berättade om sin forskning om apokalyps- och postapokalypslitteratur. Civilisationens undergång är uppenbarligen ett tema som fascinerat både författare och läsare i alla tider, även om det faktiskt till viss del varit ganska likartade historier som upprepats i verk efter verk. Vissa viktiga element återkommer också – Jerry Määttä visade till exempel hur frihetsgudinnan från den ikoniska scenen i Apornas planet hade förekommit på liknande sätt vid ett stort antal tillfällen både tidigare och senare, på bokomslag, bilder och på film.Latest news on the apocalypse 3

Ett par paneler bestod av forskare och författare, vilket är ett roligt sätt att låta olika perspektiv mötas. En sådan panel hade rubriken ”Could Sweden take the lead in the new space race?” och där ingick en av hedersgästerna, sf-författaren Carolyn Ives Gilman, tillsammans med Samuel Regandell som forskar i astronomi, Jon-Erik Dahlin från Svenska Rymdsällskapet och moderatorn Anna Davour som är fysiker och vetenskapsjournalist. Bland annat ifrågasatte Carolyn Ives Gilman varför framför allt NASA är så fixerade vid att skickat ut människor i rymden, när våra kroppar uppenbarligen är väldigt dåligt anpassade till det. Istället borde man hitta ett sätt att skicka iväg bara folks hjärnor, alltså deras medvetanden, för att utforska till exempel andra planeter. Hon fick mothugg från övriga paneldeltagare som hävdade att ”teleprecense” ändå aldrig blir samma sak som att vara på plats själv. Fast det hon menade var nog att man bokstavligen skulle skicka medvetanden skilda från kroppar, vilket innebär att de här personerna faktiskt då skulle göra riktiga rymdresor. Fast bara utan sina kroppar…

Sweden in the spacerace

I panelen som skulle diskutera ”Utdöende bokbloggare” fanns representanter för såväl tämligen avsomnade bloggar (Bokstävlarna, Feuerzueg) som i högsta grad aktiva sådana (Dark Places, Bookiecookiez). Titeln kan kanske orsaka en del oro bland oss som vill tro att bokbloggar har en framtid, men så illa är det nog inte. Någon dödsdom över bokbloggar utfärdades inte av någon av paneldeltagarna. Däremot konstaterades att diverse sociala medier numera bättre kan fylla de kontaktbehov som låg bakom att många tidigare började blogga. Idag kan den som vill hitta likasinnade boknördar hitta det i grupper på Facebook till exempel.

Utdöende bokbloggare

En blogg som verkligen inte verkar vara utdöende är Den onda cirkeln, vars medlemmar (nästan alla) i en panel mycket entusiastiskt diskuterade tv-serier – inklusive sådana som kanske inte är så bra, men som det är svårt att sluta titta på (och som man kan ha väldigt mycket åsikter om!).

Den onda cirkeln

Flera av ”ondisarna” (som de inte ville kallas) ingår också i programkommittén för Kontur 2017, som på lördagskvällen röstades fram som nästa års Swecon. Det blir i maj i Uppsala och verkar lovande åtminstone att döma av den imponerande listan med hedergäster (bland annat Ann Leckie och Siri Petterssen). Det går att anmäla sig redan nu, så varför vänta..?

Kontur 2017

Ett evigt monster

Frankenstein's_monster_(Boris_Karloff)”It was on a dreary night of November that I beheld the accomplishment of my toils.”

Jo, visst passar det att det i boken är en ruggig novemberdag som Victor Frankenstein utför sina ödesdigra experiment. Men det var faktiskt en sommarkväll i juni som Mary Shelley började skriva på den bok som än idag är lika välkänd som den någonsin varit, med romankaraktärer som etablerat sig som självklara figurer i vårt populärkulturella medvetande.

Lord Byron var den som föreslog att de skulle skriva varsin spökhistoria. Sällskapet befann sig i en ståtlig villa vackert belägen vid Genevésjön, men eftersom sommaren 1816 var sällsynt kall och regnig gick det inte att njuta av det vackra landskapet eller knappt ens vistas utomhus. Istället kom man att tillbringa kvällarna framför brasan med att berätta skrämmande historier. Förutsättningarna var de bästa, för bland deltagarna fanns ett antal personer som skulle komma att ta plats i litteraturhistorien. En av dem var Mary Shelley. Efter att ha kämpat med inspirationen i ett antal dagar insåg hon att det kanske inte var de klassiska gamla spökena som var det mest otäcka man kunde tänka sig, eller det hon ville skriva om. Efter att ha hört Byron och Shelley diskutera modern naturvetenskap låg hon själv vaken en hel natt uppfylld av skrämmande tankar på experiment med elektricitet och likdelar. Mary Shelley hade hittat sin historia, sitt monster och dennes skapare.

Den sömnlösa natten lär ha varit den 16 juni 1816, vilket alltså betyder att det är exakt två hundra år sedan monstret vaknade till liv för första gången. Skildringen av hur Frankenstein kom till är ”the stuff of legends”, en sådan där modern myt som berättas om och om igen och bara inte går att tröttna på. Jag kan riktigt se framför mig hur de sitter där allihopa, lagom retliga efter alltför mycket påtvingad inomhustillvaro i sitt semesterhus. Med den där kulturmanliga prestationsångesten som får dem att försöka bräcka varandra med sina historier och hur den fortfarande tonåriga Mary känner sig mer och mer pressad att visa att hon också duger, också är en av dem.

MazzarellaMary Shelley kom att bli en i sin tid hyfsat etablerad författare, även om nutida läsare nog tycker att det i princip bara är Frankenstein som hållit för tidens tand. Hennes dystopiska apokalypsroman The Last Man finns dock utgiven i moderna utgåvor, och kan på sätt och vis sägas vara en av de första i den genre som nuförtiden är så väldigt populär. Den handlar bland annat om hur en fruktansvärd sjukdom slår ut en allt större del av jordens befolkning. Som titeln avslöjar är det till slut bara huvudpersonen kvar. Det är omöjligt att inte tänka på The Stand, eller varför inte Station Eleven och The Fireman.

Det har skrivits många hyllmeter om både Mary Shelley och hennes monster – jag har till och med själv för många år sedan skrivit en uppsats om henne. En bok som jag kan rekommendera för den som vill läsa mer är Merete Mazzarellas Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein, som kom för ett par år sedan.

Things half in shadow

Things half in shadowDet börjar som i Twin Peaks med flicka som ligger drunknad på stranden, men där slutar likheterna i Things half in shadow. Här är året 1869 och platsen Philadelphia där journalisten Edward Clark i vanliga fall skriver om mord och annan grov brottslighet i en stor dagstidning. Högst motvilligt har han nu fått ett specialuppdrag, att under cover avslöja ett antal av de medier i staden som tjänar grova pengar på att lura människor att de står i kontakt med andevärlden.

Edward tror verkligen inte på det övernaturliga och tycker att hela situationen mest är jobbig. För honom framstår det som otroligt pinsamt att försöka låtsas vara en seriös deltagare i de seanser han betalar för att vara med i. Alldeles oavsett om medierna är fejk eller inte, händer dock skrämmande saker. Ett medium blir mördat och Edward dras in i jakten på den skyldige. Högst motvilligt får han dessutom som medhjälpare i sina eftersökningar ett av de falska medier som han varit ute efter att sätta dit. Men är det övernaturliga krafter som varit i farten eller en livs levande mördare som härjar i stadens mediala kretsar?

Things half in shadow är en riktigt underhållande gotisk spökhistoria av högsta kvalitet, med alla ingredienser som hör hemma i en sådan: 1800-tal med skumma bakgator, kyrkogårdar i månsken, maskeradbaler och ektoplasmafyllda seanser. Det skulle kunna bli överdrivet, men Alan Finn har lyckats koka ihop det här på ett bra sätt till en bok som är både spännande och genremässigt stämningsfull, samtidigt som den är lagom otäck och till och med litet romantisk. Det känns som att författaren hade rätt kul när han skrev Things half in shadow, på ett sätt som smittar av sig på läsaren. Det här är väldigt trevlig läsning för alla som gillar gotisk skräck, så enkelt är det.

Instablogg

BlogginstaEn del flyttar över sina bokbloggar till Instagram istället för att ha dem på en egen sida. Det har inte jag tänkt göra, men däremot kan man numera följa Skuggornas bibliotek även på Instagram. Där kan ni förvänta er bilder på böcker och annat som kan tänkas passa, som till exempel diverse bokrelaterade event. Det kan nog tänkas bli en och annan bild från den kommande helgens Swecon, för att nämna ett exempel.

På Instagram postade jag idag till och med en bild där det förekommer fotboll – men det LOVAR jag aldrig kommer hända igen. Med tanke på hur tråkigt jag tycker fotboll är så fyller den här bilden sportkvoten för många år framöver. Och ifall någon känner sig orolig av detta plötsliga utfall av sportintresse kan jag lugna er med att på samma bild förekom också Stephen Kings senaste bok …

Ni hittar bloggen på Instagram under namnet skuggornas_bibliotek

Den stora sommarbokhögen

Hängmatta

Läser gör jag visserligen året om, men sommar och semester betyder ändå mer tid till alla de där böckerna som ligger och väntar i den ständigt lika stora tbr-högen. I den finns för tillfället en hel del saker som jag verkligen har stora förväntningar på, så nu ser jag otåligt fram emot att de där lediga dagarna kommer snart. Till ritualerna inför sommarledigheten hör att planera de kommande månadernas läsning, och presentera den stora sommarbokhögen™. Ni vet, den där som så här i sommarens början framstår som fullt realistisk trots att den i själva verket är nästan löjligt stor. Men det hör till, och vem vet – någon gång kommer kanske den där sommaren när den där högen faktiskt hinns med i sin helhet. Man vet aldrig, kanske blir det i år?

Bland de böcker jag tänkte kasta mig över under sommaren finns den sista delen i inte mindre än tre olika trilogier:

  • End of Watch, den avslutande delen i Stephen Kings trilogi om den pensionerade polisen Bill Hodges.
  • The City of Mirrors, sista delen i Justin Cronins the Passage-trilogi.
  • Kraften, som är del tre i Siri Pettersens trilogi Korpringarna.

Dessutom har jag bespetsat mig på ett antal mörkerthrillers som verkar väldigt lovande:

  • Carter & Lovecraft av Jonathan L. Howard handlar om en privatdetektiv som råkar ärva en bokhandel där en ättling till en viss väldigt känd författare är anställd. Hon är inte särskilt intresserad av att få en ny chef, och han vill verkligen inte bli indragen i diverse mystiska saker som händer. Namnet Lovecraft förpliktar, verkar det som.
  • Girls on Fire av Robin Wasserman hyllade Dark Places-Helena på ett sätt som gjorde det helt omöjligt att inte klicka hem boken omedelbart. Det här verkar vara mörkt och ångestfyllt på bästa sätt.
  • Black Chalk av Christopher J Yates handlar om en grupp studenter på Oxford som dras in i ett slags spel som går alldeles för långt. Det här är ännu en bok som påstås vara ”en ny Secret History” – DET tror jag knappast, men den verkar ändå klart intressant.

Sommardrink 1

Slutligen har ett antal gamla beprövade favoritförfattare precis kommit ut med nya böcker, eller kommer att göra det under sommaren:

  • Disappearance at Devil’s Rock är Paul Tremblays nya bok efter A Head Full of Ghosts. Inte för att man ska tro för mycket på blurbar, men se här vad ingen mindre än Megan Abbott skriver om den: ”[this] superb novel evokes the very best in the tradition—from Shirley Jackson to Mark Z. Danielewski and Marisha Pessl—while also feeling fresh and utterly new.”
  • Dark Matter kommer i juli och är det senaste från Blake Crouch efter Wayward Pines. Den handlar om en man som efter att ha varit kidnappad plötsligt inte känner igen verkligheten längre.
  • Precis ny är Ink and Bone, den senaste av Lisa Ungers böcker som utspelar sig i The Hollows. En flicka är försvunnen, en annan har mediala förmågor och hjälper polisen. Riktigt lovande verkar det hur som helst vara.
  • Daisy in Chains är en splitterny stand alone av Sharon Bolton, om en karismatisk och manipulativ seriemördare och dennes skara av beundrare.

Som ni märker kommer det knappast att vara brist på bra böcker att läsa för min del. Om  det sedan verkligen blir de här böckerna som jag slutligen väljer att ta itu med, det är en senare fråga. Sommar är här nu, hur som helst.

 

The Fireman

The FiremanEn smittsam och dödlig sjukdom sprider sig över världen, och snart börjar civilisationen att krackelera. Stora städer, kanske hela länder, ligger nästan öde efter att antalet döda gått från tusentals till miljontals och slutligen till okänt höga siffror. När det gått tillräckligt långt finns det ingen som räknar längre, ingen som har överblick över en värld där statsmakt och kommunikationer inte längre fungerar. I ruinerna av det som var gömmer sig de som överlevt – eller rättare sagt, de som haft turen att ännu inte ha blivit sjuka – och gör allt för att skydda sig mot den fruktade smittan. Det är ett hemskt scenario som målas upp i Joe Hills nya bok The Fireman. Och mitt i allt detta upptäcker huvudpersonen Harper två saker: för det första att hon är gravid och för det andra att hon smittats av den dödliga sjukdomen.

Liiite jobbigt för Harper, med andra ord. Inte blir det bättre av att hennes familj vägrar att ha med henne att göra när de får veta nyheterna. Hennes man bestämmer dessutom att de ska ha en självmordspakt, vilken visar sig gå ut på att han vill att Harper ska ta livet av sig för att han inte ska riskera att smittas. Eller att han ska döda henne, av samma anledning. Till råga på allt hittar hon manuset till den roman som maken håller på att skriva. Det visar sig vara en självbiografisk historia där protagonisten är ständigt plågad av personer i hans omgivning som är obildade (inte kan latin), saknar stil (föredrar vanlig öl istället för sådan från mikrobryggerier) och överhuvudtaget bara förtjänar förakt och spydiga kommentarer. Harper känner direkt igen sig själv i boken, där hon skildras som en ytlig, ängslig och korkad blondin. En som ”reads YA novels because she lacks the mental rigor for mature fiction”.

Det här är alltså upplägget för The Fireman, där Harper inser att om det ska finnas en chans för henne och babyn att klara sig så är det på egen hand. Inte med hjälp av hennes närstående. Men vad väntar där ute? Hon är en väldigt snäll och trevlig person, som jobbar som sjuksköterska på en skola och gillar Mary Poppins. Inte precis någon som längtar efter att lajva Walking Dead, med andra ord. Det visar sig dock finnas andra människor som också tror på kraften i att se det positiva i tillvaron, i att hjälpas åt. Om alla är vänliga och tar hand om varandra kommer allt bli bra, inte sant? Kanske det, men utan att spoila handlingen kan jag säga att det förekommer en hel del våld, blod och människor som bränns till döds i The Fireman. Det brinner mycket i den här boken – skogar, byggnader och inte minst människor. Det där med att vara snäll är inte så lätt alla gånger.

Oavsett om orsaken är en sjukdom, zombier, vampyrer eller något annat har det här sortens postapokalyps gjorts ganska många gånger under senare år. Men där många andra författare väljer att skildra hur de överlevande människorna oroväckande snabbt börjar bete sig som monster, väljer Joe Hill en annan väg. The Fireman handlar istället om en värld i kaos där överlevarna försöker ställa allt tillrätta, försöker göra det bästa av situationen. Det är ju faktiskt inte så många som verkligen har ambitionen att leva Mad Max-liv, även om tillfälle skulle ges. Problemet är bara att det som är bra på ett sätt kan upplevas helt annorlunda ur en annan synvinkel, eller för en annan person. Särskilt om det som händer för den andra personen innebär att det inte finns en chans att överleva.

En styrka i den här boken är huvudpersonen Harper, som förutom att vara gravid faktiskt är en sjungande sjuk sjuksköterska(!). Från början framstår hon på sätt och vis som helt olidlig, alltid lika glad och ständigt gnolande på sånger från Disneyfilmer medan hon sätter plåster på skrubbsår och tröstar ledsna barn. Hon ger nästan litet Ned Flanders-vibbar – precis så där lätt absurt som Joe Hill är så bra på. Som läsare ser man dock snart att Harper inte bara är glättig yta utan har ett gott hjärta och en inneboende styrka att ta fram när allt går åt helvete. Och hon väljer livet, sitt EGET liv. Visst, hon vill rädda sitt ofödda barn, men är samtidigt tydlig med att hon vill överleva för sin egen skull. För att HON vill leva, och inte bara vara någons hustru, mamma, syster, dotter eller sköterska. Det är verkligen en styrka i den här boken att Joe Hill låter henne få göra det ställningstagandet. Överhuvudtaget är skildringarna intressanta av hur Harper mitt i allt annat kaos tvingas att stångas med samtida kvinnoideal och kvinnoroller. Det är verkligen inte så att alla kvinnor i boken är hjältar, men det är ändå påtagligt många välriktade ironiska sparkar som riktas mot vissa män – inte minst manliga författare med stora egon…

Efter att ha peppat för den här boken i ett par år kändes det litet nervöst när den till sist kom, men visst lever den upp till hypen. Även om ni trodde att det inte fanns plats för ännu en apokalypsskildring, så är det här en bok man inte får missa. Och visst är den bra. Med The Fireman har Joe Hill återigen visat varför han tillhör en av den här bloggens husgudar. Boken är spännande och helt omöjlig att sluta läsa. Över 700 sidor tar slut alltför fort, men följer sedan med mig i tankarna under lång tid efteråt. Jag befinner mig liksom kvar där, i den där sönderfallande, brinnande världen tillsammans med Harper och de andra. Känner nästan lukten av torr jord och avlägsna skogsbränder. Och tänker att grillat kött nog inte kommer kännas helt rätt den här sommaren.

Ännu en är borta

Freddie-Vimeo-posterFör länge, länge sedan fanns en tid när jag såg rockkonserter var och varannan vecka, när det både fanns många bra band och rätt mycket ställen för dem att spela på. Det här var i slutet av 1980-talet, jag var tonåring och bland det coolaste som fanns på den tiden var Blue for Two. Jag minns faktiskt inte hur många konserter med dem jag såg, men visst var det några stycken. Spelade Blue for Two var det självklart att gå dit, så var det helt enkelt.

Idag kom beskedet att Freddie Wadling inte lever längre. Med tanke på att hans hälsa väldigt uppenbart varit sviktande under ganska lång tid var det kanske inte så oväntat, men det gör det inte mindre tragiskt. Och inte Freddie nu också – vad är det med det här året när alla bara dör?

Mitt sista minne av Freddie Wadling blir Carl Abrahamssons dokumentär om honom som jag såg när den kom förra året, Ingenting är sant, allt är möjligt. Den är faktiskt också i sammanhanget ganska passande, för den knyter ihop dåtid och nutid. Calle Abrahamsson spelade 1987–88 in intervjuer och livespelningar med Freddie och Blue for Two, som han sedan gjorde han om 26 år senare. Samma intervjufrågor, samma låtar som Freddie återigen sjunger till komp av sin gamle Blue for Two-kollega Henryk Lipp. 1980-tal möter 2010-tal, en ung och plågad Freddie möter en sliten men fortfarande intressant version av samma människa. Resultatet är en film som både är fascinerande och gripande. Se den!