Hollendergraven

Valrossar 4.jpg
När jag var på Svalbard förra sommaren besökte jag bland annat ön Prins Karls Forland, ett naturreservat i den västligaste delen av ögruppen. Jag minns tydligt hur jag stod där på stranden och betraktade ett gäng gigantiskt stora sovande valrossar, medan jag tänkte att det här nog måste vara en av de allra mest lugna och fridfulla platserna som finns. Samtidigt var det väldigt ödsligt och verkligen inte ett ställe där man kan förvänta sig att möta särskilt många människor. Större delen av ön är inte ens tillåten att vistas på, eftersom det är ett naturreservat. Med andra ord är det också den perfekta platsen för den som vill gömma ett mordoffer…

hollendergravenHollendergraven börjar med en grupp turister som tar sig till en strand på just ön Prins Karls Forland. Egentligen är det förbjudet att gå iland där, men det struntar de i. Strandhugget slutar dock inte som de tänkt, för till sin fasa hittar en av dem ett avhugget huvud. Det blir upptakten på en jakt efter både mordoffer och mördare, för det är länge oklart vem den döde personen är. Det finns helt enkelt inte så mycket folk på Svalbard att det är svårt att hålla redan på både besökare och bofasta, och det är liksom inte någon av dem som saknas. Och vet man inte vem som är mördad blir det svårt att hitta motiv och mördare. För den lokala polisen blir utredningen en utmaning, inte minst för att mord verkligen inte tillhör vardagen på Svalbard. På en plats som i princip saknar kriminalitet är vanan hos poliserna inte så stor av sådana här saker, förutom att de bara är ett fåtal poliser som ska klara att täcka hela ögruppen.

Det här är första boken i Monica Kristensens serie deckare som utspelar sig på Svalbard. Hon har själv en bakgrund som polarforskare och är väl bekant med miljöerna där. Att jag började läsa hennes böcker var just på grund av att jag ville läsa om Svalbard, men även den som inte hyser lika varma känslor för de här öarna som jag gör kan säkert gilla boken. Polisdeckare är i vanliga fall inte något som brukar intressera mig, men den här boken tyckte jag om. Det blir på något sätt ett alldeles särskilt själsligt mörker hos människor som väljer att bosätta sig på en så här ödslig och ogästvänlig plats, och det lyckas Monica Kristensen verkligen fånga. Boken är dessutom riktigt underhållande med en skock bångstyriga turister, kaxiga ungdomar som gör vansinneskörningar på snöskoter och influgna mordutredare från fastlandet som hellre hade befunnit sig i mer civiliserade trakter.

Ps. Bilden på valrossarna har jag tagit, men jag vill påpeka att den är inzoomad. Man får inte gå så nära vilda djur som det ser ut på bilden, och vi var snälla turister som lydde reglerna (inte som de i boken!). Eftersom en valross väger ungefär ett ton är det heller inte djur man vill riskera att reta upp, även om just de här sovande herrarna verkligen inte föreföll kunna röra sig särskilt snabbt…

Vinterskräck

735075_10151584344259688_345034968_nSnön och den allra värsta kylan verkar ha lämnat åtminstone Stockholm och enligt SMHI finns det inget som tyder på att någon vargavinter skulle vara på väg tillbaka. De där kalla veckorna under januari känns som längesedan redan, vilket är rätt skönt. Riktig vinter passar inte särskilt bra inne i stan, där snöröjningen aldrig verkar fungera ordentligt och snövallarna svämmar över på både gator och gångbanor. Såhär till vardags är jag inte någon fan av vinter, även om den på andra sätt kan ha sina poänger. Glöm inte att jag i somras lämnade värmen här hemma för att semestra på Svalbard. Jag diskvalificerade mig nog för alltid från allt klagande på vinterkyla när jag mitt i högsommaren valde glaciärer och arktisk kyla framför badstränder och shortsväder.

Vinterväder är annars något som gör sig alldeles utmärkt i litterär form. Här på bloggen styr devisen ”polarskräcken är den bästa skräcken”, för så är det ju. När själva klimatet på en plats är tillräckligt hemskt för att framkalla rysningar, hur otäckt blir det då inte om författaren dessutom lägger till ytterligare några skrämmande element. Tänk The Terror, för att nämna en riktig klassiker.

Överhuvudtaget har jag på sistone med stor förtjusning läst ett flertal böcker som utspelar sig i antingen polarområden (Arktis/Antarktis) eller i alla fall rejält vintriga miljöer. Det fanns inte någon egentlig tanke med detta, utan är nog en slump. Eller så har jag omedvetet velat grotta ned mig rejält i det här vintriga som jag är otroligt svag för, åtminstone om jag själv befinner mig under en filt i läsfåtöljen med en varm kopp te nära till hands.

Vad har jag läst då som är så vintrigt? Jo, det började med ett par av Monica Kristensens deckare som utspelar sig på Svalbard. Sedan fick jag för mig att läsa litet Lovecraft, närmare bestämt The Mountain of Madness  som handlar om en expedition till Antarktis. Även i Lev Grossmans Magikerna görs en visit till samma kontinent. Carol Goodmans River Road lämnar inte USA, men är fylld av snöstormar. Rosamund Luptons The Quality of Silence innehåller däremot äkta polarklimat i norra Alaska, medan Graham Joyces The Silent Land utspelar sig i en lavinfylld skidort i alperna. Slutligen fick jag för mig att påbörja min stora omläsning av Stephen King, där The Shining fick bli först ut. Och vad handlar den om … ett insnöat hotell. Där någonstans insåg jag att det här verkar ha tappat alla proportioner, eller är det helt enkelt så att alla författare nu för tiden har insett hur effektfullt och skrämmande det kan vara med snö och kyla?