Remember 430

2017-05-22 21.24.58

”I’ll see you again in 25 years” säger Laura Palmer i sista avsnittet av Twin Peaks. Och nu är hon här igen, 25 och några till år senare. Riktigt som förr är det väl inte, för Twin Peaks återkomst har åtminstone inledningsvis en tätare David Lynch-stämning än förr. På sätt och vis stramare, allvarligare. Kanske till och med otäckare. Bitvis fragmentariskt, osammanhängande och med scener som är så långsamma att jag blir osäker på om appen börjat lagga eller om handlingen helt enkelt stannat upp. Detta dock inte alls menat som kritik, utan precis så som det ska vara. Och det här är något alldeles extra, något alldeles underbart. Twin Peaks : the Return är hypnotiskt och magiskt på ett sätt som gör det omöjligt att sluta titta.

Så blev plötsligt måndagar till veckans bästa dag under ett antal veckor framöver. ”Is it future or is it past?”. Tja, det är en fråga som är värd att reflektera över …

 

Mörkertid

MörkertidDet är mörkt och kallt, öde vidder där knappt några människor vistas. Så långt bort ifrån allting att mycket kan hända utan att polis eller myndigheter får veta eller kan ingripa. Tjuvjakt och renstölder står de maktlösa inför. Men när en styckad människokropp hittas måste ändå polisen blandas in. Fast vem är den döde, som inte alls verkar höra hemma här? Varför befann han sig på den här platsen? Och inte minst, vad finns det för motiv att döda honom?

Mörkertid är tredje delen i Lars Petterssons serie Kautokeino, med åklagaren Anna Magnusson som huvudperson. Fast i den här boken har hon slutat arbeta som jurist och ägnar sig åt renskötsel på heltid istället. Som så många gånger förr måste hon dock som jurist rycka in när en av hennes släktingar dras in i polisens utredning. Den som ska sköta polisutredningen är denna gång en vikarierande polis söderifrån. Ja, visserligen kommer polisen Melker Andersson från Storuman, vilket definitivt ligger långt norrut på kartan. Men som många andra före honom tvingas han snabbt inse att det inte är lätt att komma in i ett tätt sammanhållet lokalsamhälle som bygger på att alla är släkt med varandra sedan många generationer tillbaka.

Jag är hemskt svag för den här bokserien. Det är spännande thrillers, men inte minst är de skrivna på ett sätt som verkligen får en att känna det som att man är med där uppe på fjällen, är ute i snön, kylan och blåsten tillsammans med huvudpersonerna. Samtidigt lyckas Lars Petterson i dem också skildra livet längst uppe i norr, i ett område där avstånden är stora samtidigt som det är nära mellan Sverige, Norge och Finland. Små lokalsamhällen där motsättningar mellan människor kan ha pågått i flera generationer. Där det inom den egna släkten är en ständig kamp om vem som bestämmer och vem som ska ta ansvar både ekonomiskt och för andra människor. Inte minst dessutom spänningarna mellan samer och andra, samt mellan de som lever där uppe i det avlägsna norr och maktens centrum i Stockholm eller Oslo. I Mörkertid finns dessutom kopplingar till dagsaktuella händelser i helt andra delar av världen. Bara för att Kautakeino ligger långt norrut är det inte isolerat från resten av samhället, något som blir plågsamt tydligt i den här boken.

Som jag skrivit många gånger förr här på bloggen är jag väldigt förtjust i att läsa böcker som utspelar sig i snö och kyla. Mörkertid är därför en polarthriller som verkligen passar mig alldeles utmärkt. Men alldeles oavsett om man har några preferenser när det gäller klimat i litterär form är det här en bok att rekommendera. Jag ser dessutom fram emot fler böcker i serien. Efter tre böcker han man lärt känna huvudpersonerna, även de som inte är helt lätta att komma inpå livet. Jag vill veta mer om vad som händer med dem!

Tack till Ordfront förlag för recensionsexemplar.

Uppföljarnervositet

Som ni garanterat vet är det snart dags för nya Twin Peaks. Om två veckor får vi se resultatet, och visst känns det litet ängsligt. Men med såväl David Lynch och Mark Frost som en lång rad av de gamla skådisarna kan det väl bara bli riktigt bra. Eller? ELLER???

Det finns dock en come back som oroar mig än mer, och det är Blade Runner 2049. Original-Blade Runner är en film som betytt mycket för mig, och som liksom inte behöver någon uppföljare. Visserligen finns det många obesvarade frågor från den filmen, men de är av den sorten att det är meningen att man ska klura på dem i evigheter utan att få några svar. Jag vill verkligen inte att det ska komma en dålig uppföljare som riskerar att överskugga den första filmen. Fast, nu har det kommit en trailer och den gör mig faktiskt försiktigt positiv. Stämningen känns igen, och det finns rätt stora mått av den där typiska Ridley Scott-känslan över det hela. Jag vågar andas ut, litet grann …

Blade Runner 2049 får vi dock vänta på till oktober. Fram tills dess finns det alltså gott om tid att djupanalysera trailern, som faktiskt säger en hel del om både den nya och gamla filmen (jodå!). För Blade Runner är en film att verkligen nörda ner sig i, och så har det alltid varit. Låt oss nu hoppas att den nya filmen håller för en sådan behandling också.

Hemlängtan

Hut.sketch

Hemmet är titeln på Mats Strandbergs nya roman. Det är faktiskt också namnet på det hus av snö som deltagarna i Andréexpeditionen försökte bygga på ett isflak. Som ni vet försökte expeditionen med luftballongen Örnen bli först att nå Nordpolen. 1897 lyfte man från Spetsbergen, men tvingades nödlanda på isen långt ifrån land och alla tänkbara platser som det gick att bli räddad från.

Efter nödlandningen vandrade Andrée och de andra två expeditionsdeltagarna mot ögruppen Frans Josefs Land, där den norske polarfararen Fridtjof Nansen bara ett par år tidigare hade tillbringat en vinter efter ett misslyckat försök att nå Nordpolen på skidor. Andréexpeditionen kom dock aldrig så långt. De släpade tunga slädar med packning, men tvingades till slut inse att det inte skulle gå att nå land innan polarmörkret sänkte sig för den annalkande vintern. I ren desperation stannade de på ett stort isflak och började bygga på Hemmet. Då visste de inte att inom ett par veckor skulle alla tre vara döda.

Hur Hemmet såg ut framgår av bilden, som är ritad av expeditionsdeltagaren Nils Strindberg. Om de verkligen trodde att det gick att klara sig någon längre tid på ett isflak som drev runt i Norra Ishavet är osäkert, men vid det laget var det i alla fall uppenbart att det inte var någon poäng att försöka ta sig vidare till fots. Hemmet var dock inte heller någon bra lösning, utan fick ett hastigt slut när isflaket kom nära Vitön och började brytas upp. Expeditionsdeltagarna klarade att ta sig iland, men överlevde inte mer än ett par dagar på ön.

Det här är en riktigt ruggig historia. Jag får rysningar av att tänka på hur det skulle kännas att sitta där på ett isflak och försöka hålla modet uppe fastän chanserna att man ska klara sig måste vara minimala. Ingen visste var de befann sig eller vad som hänt, det var kallt, fullt med isbjörnar och dessutom närmade sig ett vintermörker som skulle innebära att allt var nattsvart dygnet runt i många månader framåt. Brrr.

Jag vet inte särskilt mycket om Mats Strandbergs kommande bok, men den har helt säkert inte något att göra med Andréexpeditionens version av Hemmet. Enligt uppgift lär den dock vara rejält skrämmande, vilket det låter väldigt lovande. Denna vecka kommer den!

Härifrån är bilden hämtad.

Fahrenheit 451, alltid lika aktuell

2015-07-19 15.23.56

Ray Bradburys roman Fahrenheit 451 kom 1953, men är både läsvärd och aktuell än idag. Det är en dystopi där ett larm till brandkåren betyder att den ska rycka ut för att bränna böcker som upptäckts hemma hos någon. I den framtid där boken utspelar sig anses böcker sprida  oönskade och oroande idéer och därför bör ingen ha tillgång till dem. Men även om staten hänsynslöst kontrollerar att bokförbudet efterlevs, är den bakomliggande orsaken egentligen att folk tappat intresset för böcker. De allra flesta är fullt nöjda med att ständigt översköljas av lättsam underhållning från sina gigantiska tv-skärmar eller de små radioapparaterna som de ständigt har inpluggade i öronen.

Fahrenheit 451 handlar med andra ord inte bara om censur och förtryck, utan lika mycket om vad vi gör med oss själva när vi inte engagerar oss i samhällsfrågor eller bryr oss om människorna i vår omgivning. Det är nämligen inte egentligen böckerna i sig som är det viktiga, utan de idéer och den kunskap som ryms inom deras pärmar.

Truffaut gjorde film på den här boken 1966, och kommer det snart en ny version. Denna gång är det HBO som ska ta sig an Ray Bradburys framtidsepos. Av den anledningen deltog undertecknad nu i veckan i P3:s program PP3 och diskuterade både boken och filmatiseringar av den. Om någon vill lyssna finns det en länk här. Observera dock att jag är med i andra timmen, med andra ord efter ungefär halva programmet (vid ca 1.04.50 om man lyssnar med musik, ca 27.45 utan musik).

 

Återuppståndelsens tid

2016-07-10 10.33.34

Nja, helt korrekt är det väl inte att tala om återuppståndelse, för bloggen har verkligen inte varit hädangången. Men visst är det en passande titel såhär i påsktider, och särskilt som det häromkring faktiskt varit rätt tyst på sistone. Precis som ett äkta skräckfilmsmonster kommer jag dock alltid tillbaka. Ni vet, helt och hållet går det aldrig att bli av med zombierna, eller Dracula, eller Godzilla –  vi vet ju att hur döda de än förefaller vara gör de ändå alltid come back när huvudpersonerna minst anar det. Hur skulle det annars gå att göra fler uppföljare?

Någon lässvacka har jag verkligen inte haft den här våren, tvärtom. Periodvis har jag faktiskt haft ett rejält flyt. Enligt Goodreads har jag redan klämt hela 38 böcker under 2017, varav en del varit riktigt bra saker. Det har dessutom varit en del mer eller mindre märkliga läsprojekt, som alla tio Sjöwall-Wahlöö-deckarna om Martin Beck samt omläsning av alla Harry Potterböckerna. Av Beck-böckerna har jag läst några stycken för många år sedan, men mindes dem inte alls. Harry Potter är desto mer välbekanta, och det var dessutom inte ens första (eller andra) gången jag läser om hela serien i en följd.

Påskekrimmande då? Jomenvisst, annars är det väl inte någon riktig påsk? För min del blev två ganska nya saker: Mathias Göranssons En nästan sann historia och Lars Petterssons Mörkertid. Akaporr respektive arktisk deckare – som ni förstår var det påskläsning som passade mig helt perfekt.

Hoppas ni också haft en trevlig påskledighet, kära läsare. Det har ju varit på många sätt rätt dystra tider på sistone, och då kan det kännas väldigt skönt att åtminstone för en stund få glömma allt hemskt därute tillsammans med en bra bok. Verkligheten finns kvar att ta itu med efteråt, men ibland måste man få tillåta sig att fly från den för ett litet tag.

Nytt år, nya böcker

berlin-2016

Så var det nya året ä-n-t-l-i-g-e-n här. Då glömmer vi allt som varit (eller kanske inte allt, men ni förstår vad jag menar) och ser framåt istället. Vad har vi att vänta oss av 2017? Tja, bland annat går att konstatera att en mängd författarfavoriter kommer med nya böcker under de närmaste månaderna. Redan början på året ser mycket lovande ut, åtminstone att döma av den här listan över böcker som är på gång:

Joyce Carol Oates: A Book of American Martyrs (7 februari)

Neil Gaiman: Norse Mythology (7 februari)

Carol Goodman: The Widow’s House (7 mars).

Lisa Unger: The Red Hunter (25 april)

Jennifer McMahon: Burn Town (25 april)

Nya titlar från JCO, Unger och McMahon är kanske inte så förvånande, det är väldigt produktiva damer det där (och det är vi mycket tacksamma för). Att det också skulle komma en ”riktig” Goodman-bok var inte lika givet. Det blir andra året i rad, en trend som jag verkligen hoppas håller i sig. Den nya Gaiman låter intressant, även om jag måste erkänna att jag inte fått grepp om vad det är för sorts bok egentligen. Jag som alltid drömmer om en ny American Gods har dock mycket höga förväntningar.

Utöver ovan nämnda böcker kommer det dessutom naturligtvis också ges ut mycket annat, men det får vi återkomma till – inte minst den svenska utgivningen. Dessutom anar jag vissa riktiga höjdpunkter som är att förvänta framöver. Till exempel säger ryktet att Marisha Pessl har en ny bok på gång, som nog kan komma ut under 2017. Yay! Jag tror det här kommer bli ett riktigt bra år, eller vad säger ni?