The Not Knowing

The Not KnowingJournalist som skrev i de ”rätta” tidningarna var bland det coolaste man kunde vara på 1990-talet. En person som nog känner till den saken bättre än många är Cathi Unsworth, som på den tiden skrev om musik i bland annat Sounds och Melody Maker. För egen del var jag en trogen läsare av precis den sortens engelsk musikpress, i en tid som känns rätt långt borta nu. Det är många år sedan sista numret av Sounds gavs ut och det är väl också symptomatiskt att journalisterna till stor del gått vidare till andra saker – i Cathi Unsworths fall att skriva skönlitteratur.

Hennes debutroman The Not Knowing från 2005 utspelar sig i den där världen av journalister, musiker, skådespelare. Ni vet, med de rätta kläderna, som går på de rätta ställena, känner de rätta människorna… Året är 1992 och London skakas om rejält när den kände filmregissören Jon Jackson hittas mördad. Huvudpersonen Diana skriver om litteratur på den ultracoola tidskriften Lux, vars chefredaktör faktiskt lyckats få den sista intervjun med denna regissör innan mordet. Diana har inte egentligen med den saken att göra, utan är fullt upptagen med att intervjua författare och skriva sina egna artiklar. Men såväl hon som de övriga på redaktionen är bestörta över det som hänt, och även om de själva först inte alls förstår hur allt hänger ihop dras de in i en härva med rätt otäcka händelser.

The Not Knowing är väl inte någon total bladvändare, men det är ändå en bok som jag inte ville släppa. Nostalgikänslorna kommer smygande av skildringarna av London under tidigt 1990-tal, och det är rätt trevligt att följa Diana när hon går på litteraturmässa eller plöjer recensionsexemplar av mer eller mindre intressanta deckare. Det blir dessutom ganska spännande efter hand, även om själva mordet i sig inte är det som engagerar mest. Den döde filmregissören utmålas som en kultfigur av närmast episka proportioner, men känns ändå mest ganska avlägsen. Vi är långt ifrån den mystik som omger Jacksons likaledes fiktiva regissörskollega Cordova i Night Film, med andra ord. I den boken blev man så nyfiken på honom som person att det verkligen kändes synd att Cordova bara var påhittad och att hans filmer inte existerar så att man kan få se dem på riktigt. Den film i The Not Knowing som är Jon Jacksons claim to fame är ett gansterdrama vars främsta merit förefaller vara den utstuderade 50-talsklädstilen som halva London kopierat efter sina biobesök.

Slutomdömet för The Not Knowing blir väldigt likt det jag gav för en av Cathi Unsworths andra böcker, The Singer. Den hade samma förmåga att påminna om ett London från svunna decennier, en stad jag blivit lika bekant med efter långvarig konsumtion av engelska tidningar, böcker och musik som av att besöka den på riktigt. Numera är som sagt den engelska musikpressen något helt annat, i den mån tidningarna alls finns kvar längre. Jag läser dem i alla fall inte och jag har knappast alls varit i London på många år. Bara några enstaka gånger sedan sekelskiftet faktiskt. Hör hur det låter – sedan sekelskiftet! Åren går, så är det. Cathi Unsworth minns i alla fall London på ett sätt som fungerar alldeles utmärkt i hennes böcker. Den senaste, Without the Moon, utspelar sig dock under blitzen, vilket med andra ord gör den till en historisk roman på riktigt. Det är varken miljöer eller en tidsepok som hon själv har egna erfarenheter av. Frågan är bara om det fungerar lika bra?

Påskläsning

IMG_20160324_152516

Påsken är en sympatisk högtid inte för det som den egentligen står för, utan för att den åtminstone för mig inte förknippas med några särskilda krav och måsten. Istället är det bara lediga dagar som går att fylla med läsning, filmtittande och godisätande. Och en del storstädning hemma också – inte minst har kaotiskt stora bokhögar byggts upp här och där i lägenheten på sistone. Men oavsett eventuellt röjningsarbete i hemmet finns det gott om tid att bara ta det lugnt också.

Vad finns det att läsa då den här påsken?  Tja, utan att hemfalla till påskekrimsläsning kan jag inte låta bli att vara nyfiken på de helt färska böcker som kommit från pålitliga leverantörer av mörkerthrillers. I tbr-högen ligger de senaste böckerna av Harlan Coben, Alex Marwood och Lisa Gardner, för att bara nämna några. Det känns väldigt troligt att någon av dem kommer att läsas under de närmaste dagarna.

Och hur är det med er själva, hittar ni några trevliga (eller ännu hellre riktigt otrevliga) böcker att fördriva helgdagarna med?

A Head Full of Ghosts

Head full of ghostsSom åttaåring vet inte Merry vad det egentligen innebär att vara besatt av en demon, men hon förstår i alla fall att något är allvarligt fel med hennes äldre syster. Fast är Marjorie bara en vanlig strulig tonåring, eller är det mer än så? Besöken hos läkaren verkar inte förändra något, men kanske beror det på att det snarare är en präst som behövs … en demonutdrivare? Och vad gör man då – i dessa dagar är det få religiösa samfund som har exorcism i sitt utbud. Men en dokusåpa kanske? I den sortens program verkar det ju inte finnas några gränser för hur konstiga saker som är möjliga att visa på tv.

Paul Tremblays A Head Full of Ghosts är en fascinerande berättelse om en problemtyngd tonårsflicka med föräldrar som kämpar för att ställa allt tillrätta, men som helt tappar kontrollen över sina liv. När den dyra terapeuten inte verkar kunna åstadkomma tillräckliga resultat hamnar de i klorna på ett tämligen skamlöst produktionsbolag som vill visa något ingen annan gjort på tv förut. En äkta demonutdrivning! Eller äkta och äkta, det är inte det viktigaste. Sensationellt, ska det vara!

Men är det äkta då? Tja, det som är så bra med den här boken är att det är ganska svårt att veta, även om slutet avslöjar en del om den saken. A Head Full of Ghosts är snyggt skriven med en synnerligen opålitlig berättare – Merry som i vuxen ålder för en journalist återberättar vad som hände när hon var åtta år. Ur ett barns perspektiv blir eventuella psykiska sjukdomar, exorcism och även etiska regler för tv-produktioner rätt vaga begrepp. Hon har svårt att tro på det där med att hennes syster skulle vara besatt, men kämpar samtidigt att tolka en del otäcka saker som hon är med om.

Slutligen förstår jag att ni undrar hur otäckt det är? Den som sett Exorcisten vet att demonbesättning i regel inte är något som passar i söndagsskolan … typ. Jag hade dock väntat mig att den här boken skulle vara värre. Jag tyckte för egen del att den aldrig gick längre än till stadiet ”smått obehaglig”. Det händer hemska saker, men berättaren Merry förhåller sig rätt cool till dem. Det gör därmed jag som läsare också. Men i alla fall: läs! Även om jag inte blev liggande sömnlös av den här boken tyckte jag verkligen om den. A Head Full of Ghosts är mörkerlitteratur av riktigt trevligt slag!