Världarnas krig och den svåra konsten att kommunicera med utomjordiska civilisationer

The War of the Worlds (Världarnas krig) av H.G. Wells är en tankeväckande bok, som inte för inte blivit en klassiker. Det är en av de första böckerna som tar upp mötet mellan människor och utomjordingar, vilket annars inte direkt är något vanligt tema i 1800-talslitteraturen. Boken kom ut för första gången 1898, vilket alltså innebär att den är skriven i en tid när rymdfärder verkligen bara var science fiction. Men astronomer fanns, liksom också en undran över vad som dolde sig ute i rymden.

Huvudpersonen i The War of the Worlds (vars namn man inte får veta) är filosof och författare, men intresserad av vetenskap.  Genom honom får man uppleva att England blir invaderat av mystiska bläckfiskliknande varelser från Mars, som sprider död och förstörelse kring sig. Människorna närmar sig först nyfiket de utomjordiska besökarna, men dessa svarar med att ta till vapen. Det är dessutom vapen som inte liknar något som finns på jorden: dels kemiska vapen, där människor dödas av en giftig gas, dels en slags ”heat-ray”, vilket man föreställer sig fungerar ungefär som laservapnen som är så vanliga i moderna sf-filmer. Den engelska militären har inte någon chans att stå emot med sina jämförelsevis ineffektiva vapen.

Boken är delad i två delar, ”the Coming of the Martians” och ”the Earth under the Marsians”. Handlingen utspelar sig på två plan, där ett är hur marsianerna attackerar och tar över, ett handlar om hur huvudpersonen  söker efter sin hustru. Det är inte någon särskilt lång bok, men den är verkligen packad med saker att diskutera och häpnas över. Man skulle utan problem kunna ordna ett helt kandidatprogram på universitetet där man bara studerade teknik, naturvetenskap och filosofi utifrån vad som tas upp i The War of the Worlds. Förutom rymdfarkoster och avancerad vapenteknologi får man också diskussioner om bland annat evolutionen (inte okontroversiellt i slutet av 1800-talet), klimatfrågor (ffa på andra planeter), immunförsvar (hos människor och utomjordingar), om hur man skall förhålla sig till ”den andre” (i form av utomjordingar eller andra människor) och om brittisk imperialism (som verkligen tar stryk när marsianerna kommer). Plus mycket mycket mer.

Fascinerande är också hur mycket som senare tiders författare mer eller mindre medvetet har hämtat från den här boken. Förutom hur mycket som helst i över ett århundrade av sf-litteratur kommer jag på två exempel. Marsianerna har rätt värdelösa kroppar och rör sig därför i en slags stora maskiner (”tripods”, för de har tre ben).  Förutom det där med benen påminner det en del om the Daleks i Doctor Who, som ju också är en maskin med en rätt hjälplös (men aggressiv) rymdvarelse inuti. Vid ett tillfälle i boken träffar huvudpersonen en man som drar upp linjerna för hur man kan skapa ett alternativsamhälle för att överleva. Poängen med det är att man skall bosätta sig i tunnlar, bland annat tunnelbanan. Påminner det om Metro 2033, eller vad? Man kan nog sitta rätt länge och komma på fler sådana här likheter med senare tiders sf-litteratur och filmer. Rätt kul skulle man nog ha när man gjorde det också… Och när man ändå håller på kan man försöka hitta gemensamma drag med rätt mycket postapokalypslitteratur, för den här boken handlar ju om ett samhälle som kollapsar. I bokens andra del finns faktiskt på något sätt en liknande stämning som i t.ex. the Passage, där människor blir rätt hårdhudade av att försöka överleva efter katastrofen.

Sedan är en rolig sak att personerna i boken är så underbart engelska. I det längsta vägrar alla att inse det hemska som håller på att hända, och istället för att fly väljer de att dricka te eller fixa i trädgården. Charmerande!

Människans försök att kontakta utomjordiska civilisationer, inte minst i form av att vi skickar information om livet på jorden ut i rymden, diskuterades i en intressant artikel i Magasin Ping (som ges ut av DIK-förbundet). I artikeln intervjuas idéhistorikern David Dunér (expert på ”interstellär kommunikation”), som betonar svårigheten i att kommunicera med ”en civilisation som vi inte delar någonting med”. Men trots alla tänkbara kommunikationsproblem har det gjorts försök på den vägen, till exempel med rymdsonderna Voyager 1 och 2. De skickades iväg 1977, rakt ut i rymden och har vid det här laget kommit till utkanten av vårt solsystem. Med dem följer en slags grammofonskivor med information i form av bilder och ljud från jorden (hälsningar på olika språk, musik och diverse naturljud). Andra former av rymdkommunikation finns också, för även om ingen någonsin lyckats få kontakt eller ens hittat spår av intelligent liv finns det folk som inte ger upp. Proffs på att avlyssna rymden är forskarna på SETI-institutet, medan andra mer fokuserar på att kommunicera utåt. Ett exempel på det är projektet ”Prata med rymden” där Christer Fuglesang är inblandad, och som går ut på att man sänder meddelanden från svenska skolbarn ut i rymden.

Jag tyckte intervjun med David Dunér var intressant utifrån min läsning av The War of the Worlds. Förutom att den boken verkligen handlar om en kontakt med en annan civilisation där bägge parter på grund av aningslöshet lider avsevärd skada, tar den också upp det här med att skicka information om sin kultur ut i rymden. När man i boken upptäcker marsianernas första rymdfarkost förstår huvudpersonen först inte att det finns varelser inuti, utan tror att det är en behållare av något slag. Hans första tanke är en förhoppning om att den skall innehålla texter, mynt eller modeller och börjar direkt fundera över problemen kring att översätta sådana texter. Med andra ord förväntar han sig en intelligent kontakt, ett fredligt och intellektuellt kulturutbyte som en akademiker kan uppskatta. Hade han bott på en annan planet hade han varit den perfekte mottagaren av någon av Voyagersonderna.

Som det pionjärverk The War of the Worlds är, lyckas den här fånga in dubbelheten i förväntningarna på kontakter med andra civilisationer. Så har det här sedan beskrivits i ett otal böcker och filmer som följt efter H.G. Wells bok. Vi vill att ett möte med liv på en annan planet skall vara fredligt och intellektuellt utvecklande, men samtidigt är vi rädda för att det skall sluta i katastrof… Och givetvis säger detta samtidigt en hel del om människors förhållande till varandra på vår egen jord, man behöver verkligen inte söka sig ut i rymden för att det skall bli konflikter i möten mellan olika kulturer. Vilket faktiskt Wells också tar upp i The War of the Worlds. Han var tidigt ute med allting, verkar det som.

På Magasin Pings hemsida fanns intervjun med David Dunér tidigare upplagd i digital form, men den verkar tyvärr vara borttagen därifrån. Den går dock att hitta här istället. Mer om Voyagersonderna hittar man hos NASA. Dessutom kan man läsa mer om SETI och om Prata med rymden.

Annonser

2 thoughts on “Världarnas krig och den svåra konsten att kommunicera med utomjordiska civilisationer

  1. Ping: Planetsommar | Skuggornas bibliotek

  2. Ping: Planetsommar, del två – Skuggornas bibliotek

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s