2015…

Stjärna

Så var det slut på 2015! Det har varit ett år som för min del varit alldeles för mycket stress och jobb, men också en del roliga saker. Inte minst fick ju bloggen både ett nytt liv och ett nytt hem/ny design. Många bra böcker har jag också hunnit med att läsa, så utifrån det perspektivet har det här varit ett lyckat år.

För att sammanfatta mina intryck av 2015 tar jag hjälp av ett antal av Kulturkollos listkategorier. Här kommer alltså det gångna året enligt Skuggornas bibliotek:

Årets klassiker: Jevgenij Zamjatins dystopiklassiker Vi som äntligen kom ut i en svensk nyutgåva.
Årets knock out: Wylding Hall av Elizabeth Hand. Definitivt en av de bästa böcker jag läst på länge!
Årets gapflabb: Tja, inte gapflabb kanske, men väl en mycket underhållande bok var Jack of Spades. Joyce Carol Oates i högform!
Årets historiska: Egentligen läser jag ju hellre facklitteratur när det gäller historia, men en del historiska romaner brukar ändå alltid slinka med i läshögen. Riktigt bra var Things Half in Shadow av Alan Finn, som utspelar sig i Philadelphia i mitten av 1800-talet.
Årets dystopi: Jag läser gärna dystopier, men nu har det börjat kännas som att den genren är litet trött – kanske har det kommit litet för många sådana böcker på senare år helt enkelt? En som dock visade sig vara väldigt läsvärd var Station Eleven av Emily St John Mandel. Och vi får givetvis inte glömma bort Jevgenij Zamjatins Vi, men den fick i denna lista ta platsen som årets klassiker.
Årets grafiska: Av någon anledning har jag varit otroligt dålig på att läsa serier under det här året. Till och med den så efterlängtade Sandman: Overture står oöppnad i bokhyllan. Det får bli bättring till nästa år, inte minst måste jag komma i kapp med min läsning av Walking Dead. Det är ju faktiskt länge sedan jag beklagade mig över den serien nu… (annat var det förr, se härhär, här och här).
Årets nya bekantskap: Den norska författaren Monica Kristensen, som skriver deckare som utspelar sig på Svalbard. Än så länge har jag läst hennes två första, Holländargraven och Kolbarnet, men kommer definitivt att läsa vidare i den här serien.
Årets tegelsten: Tegelstenen är helt enkelt årets bokformat för min del. Framför allt någon gång under sommaren och början av hösten började jag känna att alla böcker på något sätt var för korta och helt enkelt bara tog slut hela tiden. Är det ens värt att börja läsa en bok på under 400 sidor? Eftersom jag visste på förhand att kortboksdepressionen kan slå till hårt hade jag botemedel sparade för sådana svåra tider. Självklart är dessutom Stephen King synnerligen pålitlig för den som vill ha rejäla tegelstenar. Äntligen fick jag därför tillfälle att läsa 11/22/63, som jag haft liggande länge. Dessutom passade jag på att läsa om Dan Simmons The Terror, en kär favorit som jag nog skulle kunna läsa hur mycket som helst.
Årets återseende: För många år sedan läste jag mycket av Stephen King, men under senare år har det mest bara blivit en bok här och där. I år har jag dock läst hans böcker som aldrig förr, både de senast utkomna och en del gamla favoriter.
Årets huvudperson: Visst är det kapten Crozier i The Terror. Hela hösten läste jag litet i den boken varje morgon på vägen till jobbet. Eftersom det är en tegelsten som dessutom inte går att läsa särskilt snabbt så kom jag att i flera månader ha sällskap med den vemodige kaptenen vars skepp sitter hopplöst fastfruset i isen långt borta på ett nordligt hav. Jag saknar honom litet faktiskt.
Årets filmupplevelse: Jag hade nog inte tippat det i förväg, men Mad Max: Fury Road känns som ett självklart val som årets bästa film.
Årets lyckopiller: Creepypodden! Bäst av allt är att det nu kommer nya avsnitt. Jag hoppas på många fler under 2016.
Årets pristagare: Svetlana Aleksijevitj! Sååå glad jag blev över att hon fick Nobelpriset. När priset tillkännagavs satt jag hemma framför tv:n med en rejäl förkylning och väntade med spänning på att få veta vem det blev, krampaktigt hållande mitt exemplar av Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och blev otroligt rörd när det visade sig att just hon hade fått priset!
Årets serie: En serie som också var en tv-serie (som jag dock inte sett ännu) är Wayward Pines. Böckerna av Blake Crouch slukade jag i alla fall snabbt.
Årets TV-serie: Visst har jag tittat på en hel del serier, en del riktigt bra: Jonathan Strange & Mr Norrell, Penny Dreadful, Fortitude och icke att förglömma många timmars bingewatching av Supernatural (= mycket bra botemedel mot bihåleinflammation). Men handen på hjärtat, de två tv-serier som engagerat mest under det här året har inte sänts ännu: de återuppståndna Twin Peaks och Arkiv X. Den förstnämnda lär vi få vänta länge på än, men Arkiv X ska faktiskt börja sändas redan nu under januari. Återstå att se om den serien får en plats på årsbästalistan även när 2016 ska sammanfattas.

Det här var alltså 2015. Nu glömmer vi det, inte sant? Dags att se fram emot det nya året istället – det börjar snart!

Bloggstafett om medmänsklighet

Bloggstafett medmänsklighet

Det är mörka tider vi lever i, det är ingen tvekan om den saken. Utanför min egen trygga vrå finns det människor som verkligen inte har det bra. Som utsätts för de mest hemska saker, som inte har någon trygghet i sina liv. Det kan kännas svårt att tänka på allt det där och att orka med att det finns så mycket elände överallt. Hur mycket man än skulle vilja styra upp hela världen så att allt blev bättre, så är det ju inte möjligt. Vad man däremot kan göra – och MÅSTE göra – är att inte släppa på medmänskligheten. Både i det stora och det lilla är det just att vi bryr oss om varandra som gör att samhället fungerar och att människor tycker livet är värt att leva.

Även om det vid en första anblick kan tyckas paradoxalt är medmänsklighet ett vanligt tema inom skräcklitteraturen. När allting faller samman testas människor och kanske skapas de mest oväntade vänskaper som förmår att stå emot fasorna runt omkring. Men för en del visar sig mänskligheten vara ett tunt lager som inte håller särskilt länge, så att när det verkligen gäller förmår de inte tänka på andra än sig själva. När monstren hotar förvandlas de själva till monster, så att säga. En roman där det här framkommer tydligt är Mats Strandbergs Färjan, en av höstens mest läsvärda svenska böcker.

En annan roman som tar upp medmänsklighet ett intressant sätt är Mary Shelleys klassiker Frankenstein. Visst är monstret som vetenskapsmannen Victor Frankenstein skapar rätt skrämmande, men läsaren inser snart att inom honom finns både värme och intelligens. Hans skapare är dock inte villig att ge honom en chans, utan stöter bort honom i fasa. ”Wretched devil” och ”abhorred insect” kallar Frankenstein den varelse som han skapat. Det här handlar om att i mötet med någon som är annorlunda kunna se den andre som en individ, med ett värde lika stort som ens eget. Och inte minst att fundera över sina egna reaktioner och ta ansvar för hur man själv bemöter andra. För det är ju egentligen ganska enkelt: om alla brydde sig litet mer om hur andra hade det skulle allting faktiskt kunna bli rätt bra.

Det här inlägget är en del av Kulturkollos bloggstafett om medmänsklighet.