Crimetime Gotland 2016

Ni som valde att hoppa över Crimetime Gotland 2016 gjorde årets felprioritering, så enkelt är det. Det var nämligen otroligt rolig och intressant, från början till slut. Visst, vädret började litet väl dramatiskt, men det satte stämningen på ett passande sätt och det var ju verkligen inte för att ligga i solen som jag åkte till Visby. Med gäster som Elizabeth Hand, Sharon Bolton, Mats Strandberg och Johan Theorin kändes det för min del som ett självklart val att åka dit. Men det som gjorde Crimetime så lyckat var inte bara möjligheten att få se några av mina favoritförfattare, utan helheten: mängder med intressanta saker på programmet, gamla och nya vänner att umgås med och allt detta i Visby som är en så vacker stad.

Wisby strand

Men visst var det en av de deltagande författarna som jag särskilt såg fram emot. Oavsett hur programmet i övrigt hade sett ut kunde jag inte bli annat än nöjd över att så många av sessionerna inkluderade Elizabeth Hand. Bland annat blev hon intervjuad av Helena Dahlgren, diskuterade öar och Öland med Johan Theorin samt läste högt ur både Generation Loss och Available Dark. Särskilt roligt var dock när hon diskuterade Generation Loss tillsammans med Breakfast book club.

Breakfast bookclub Elizabeth Hand

En trevlig sak med tillställningar som Crimetime är man får tillfälle att upptäcka nya spännande författare. Av någon anledning har jag läst en hel del norska böcker på sistone, så därför uppskattade jag särskilt att det var flera norska och danska författare inbjudna. Jag kommer definitivt att ta en närmare titt på några av deras böcker. På Crimetime fanns också rätt många författare vars böcker jag inte brukar läsa, men som ändå var intressanta att lyssna på. Till exempel diskuterade Viveka Steen och Peter Robinson det här med att skriva långa serier av böcker och hur det känns när ens böcker blir tv-serier med huvudrollsinnehavare som inte alls ser ut som i böckerna. Juristerna Malin Persson Giolito, Jens Lapidus, Viveka Steen och Joakim Zander berättade om hur deras yrkesbakgrund påverkar deras skrivande. Dessutom var det sjukt roligt att höra Camilla Läckberg prata skräckfilmer med Mats Strandberg och Helena Dahlgren.

Crimetime Horrorsession

Överhuvudtaget var Crimetime otroligt trevligt och inspirerande på många sätt. För egen del uppskattade jag att det inte var någon strikt inriktning på just deckare, utan att även skräck och annan spänningslitteratur var inkluderad. Crimetime var dessutom väldigt proffsigt arrangerat, sådär precis lagom stort och hölls i lokaler som med något undantag (jag gillade inte Ödins trädgård) passade utmärkt. Dessutom var det jätteduktiga moderatorer som skötte intervjuer och höll igång diskussioner på bästa sätt. Särskilt bra tyckte jag att Helena Dahlgren och Christoffer Carlsson var – bägge två var både ordentligt pålästa och väldigt entusiastiska, vilket lyfte alla programpunkter de var med i. En aldrig så intressant intervjuperson behöver en bra motpart för att det ska hända något när de pratar.

Nu undrar jag bara vilka författare som kommer till Crimetime nästa gång. Jag ser redan fram emot att åka tillbaka till Visby om ett år!

20160817_170558.jpg

Crimetime begins

Så var det äntligen dags för årets upplaga av Crimetime Gotland. Förra året lär det ha varit strålande sol hela tiden, men den här gången var det ett vindpinat och till en början regnigt Gotland som väntade. Så stormig var Östersjön att vissa av dem som anlänt sjövägen hade hemska historier att berätta om rejält gungande färjor fyllda med sjösjuka passagerare. Kanske var det inte skräckfärder på samma nivå som Mats Strandberg-Färjan, men ändå…


Årets program är ambitiöst upplagt med många punkter som verkar synnerligen intressanta. Inte minst beror det på att så många bra författare finns på plats, som till exempel Elizabeth Hand — som bekant en av denna bloggs husgudar. Redan idag kunde man höra henne diskutera ”borderline thrillers” med Johan Theorin, ett samtal som bland annat rörde öländska mosslik, hemska turister och de bägges stora passion för öar. På bilden syns Johan Theorin när han högläser en novell av Elizabeth Hand som han själv översatt till svenska (eller iallafall delar av den).Vi fick också veta att Elizabeth Hand för många år sedan nästan flyttat till ett ställe med namnet Dark Harbor, mest på grund att det vore coolt att bo på en plats med ett sådant namn (mörkare kan det knappast bli, liksom). Samt också att hon en gång i tiden velat bli musikjournalist och bland annat skrivit en refuserad recension av en spelning med Dead Boys. Aaaaw, där drabbades jag av akut Stiv Bators-abstinens. Ack ja, those were the days …

I alla fall, under de kommande dagarna blir det garanterat mer Elizabeth Hand, men jag tänkte också kolla in bland annat Sharon Bolton, Peter Robinson, Malin Persson Giolito (som skrivit en av årets bästa böcker!) och många fler. Ett intressant namn är norske Ingar Johnsrud. Jag började nyligen läsa hans debutroman, Det hemliga brödraskapet från Wien, och åtminstone halvvägs igenom är den riktigt bra!

The Kind Worth Killing

The Kind Worth Killing 2Flygplatsbarer är inte som andra ställen. Människor kommer resande från olika platser, möts av en slump, en kort stund, och fortsätter sedan vidare, var och en åt sitt håll. Reglerna för hur man umgås blir därför annorlunda än de skulle vara någon annanstans, det vet Ted Severson när han sitter där med sin drink och börjar prata med en kvinna han aldrig träffat förut – och troligen aldrig kommer möta igen. Därför vågar han ge sig in i diskussioner om sådant som han inte skulle ens komma på tanken att prata om med någon han kände. Att han väldigt gärna skulle vilja mörda sin fru, till exempel.

Om Ted menar allvar med mordplanerna vet han nog inte säkert själv från början, men hur som helst är mötet på flygplatsen upptakten till en händelseutveckling som inte alls leder dit han hade väntat sig. Eller dit läsaren väntar sig heller, för den delen. Handlingen i Peter Swansons The Kind Worth Killing passerar såväl det glassiga livet hos uttråkade it-miljonärer som studentliv på ett college i New England (akaporr, javisst!) och hippies i konstnärskollektiv. Det kanske verkar vara trevliga miljöer, men det här är en historia om svek, hämnd och hänsynslöshet. Och kanske kärlek, eller snarare den tomhet man kan känna när kärleken inte finns där.

The Kind Worth Killing är en av alla dessa thrillers som blurbats som ”den nya Gone Girl”. Det här är faktiskt första gången som jag tycker att det är en beskrivning som känns ganska rätt, även böckerna inte egentligen är särskilt lika. Visst innehåller The Kind Worth Killing en del överraskningar för läsaren (vändningar, ni vet), en del ganska förutsägbara medan andra nog är mer oväntade. Men här är verkligen inte någon kopia av Gone Girl, utan snarare en spännande bladvändare som helt enkelt passar samma läsekrets. För egen del tyckte jag dessutom bättre om The Kind Worth Killing – och det är väl ett betyg så gott som något.

Planetsommar, del två

Portrait_of_Jupiter_from_CassiniFörra sommaren var Pluto solsystemets stora stjärna, efter att en rymdsond uppskickad från jorden för första gången nådde fram dit. Bilderna som New Horizons tog var ju minst sagt fantastiska – för första gången fick vi se hur Pluto verkligen ser. Bilden av den lilla dvärgplaneten med vad som ser ut som ett stort hjärta är minst sagt oförglömlig. Men det där var förra året, nu är det 2016 och en riktig planet står i fokus: Jupiter.

Igår natt gick rymdsonden Juno in i omloppsbana runt denna jätteplanet efter att ha varit på väg sedan 2011. De första bilderna har redan kommit, och visar en klart lysande Jupiter med sina månar kretsande omkring. NASA har gjort en video av dessa bilder, med suggestiv musik av Vangelis. Det är ett passande val, med tanke på att han en gång i tiden gjorde musiken till Carl Sagans klassiska tv-serie Kosmos. Fascinerande att titta på är det hur som helst.

Det är inte första gången som en rymdsond kommit i närheten av Jupiter, även om Juno ska ta sig närmare än de tidigare. Till skillnad från när det gällde Pluto så finns det också fantastiska bilder sedan förut, tagna av andra sonder och av Hubbleteleskopet. Det finns dock mycket kvar att undersöka om den här minst sagt mystiska planeten där allt verkar vara extremt. Den är mycket större än alla andra planeter, har ett enormt starkt magnetfält och roterar mycket snabbt (trots att Jupiter är så stor är ett dygn bara ca 10 timmar). På grund av den starka strålningen är det är svårt att skicka ens obemannade rymdsonder som kan klara av att komma nära utan att bli förstörda. Jupiter är täckt med tjocka moln och det pågår ständiga stormar och åskväder. Extremväder är överhuvudtaget något som präglar Jupiter, där det är helt normalt med vindstyrkor mycket högre än vad som på jorden skulle orsaka total katastrof.

Mycket att undersöka finns det alltså på Jupiter, men det är verkligen inte ett ställe att besöka ens för en kort stund. Det är litet oklart om det ens finns någon ordentlig markyta som det skulle gå att landa på, förutom alla andra problem med strålning, stormar och annat som skulle göra det omöjligt för människor att resa dit. En planet som man däremot kan tänka sig bemannade rymdresor till är Mars, även om det som alla vet inte verkar ligga i någon omedelbart nära framtid för astronauter att åka dit. En bok som handlar om sådana resor till just Mars är The Martian. Jag såg filmen när den kom förra hösten och tyckte den var riktigt bra, men först nu som det blivit av att jag läst Andy Weirs bok.

The MartianHandlingen i The Martian är ganska enkel och är nog välbekant för alla som hört talas om boken eller filmen. Astronauten Mark Watney blir strandad på Mars efter att den expedition där han ingått brådstörtat fått avbryta sitt uppdrag. Det skulle kunna vara en rätt deprimerande bok, för Mark har ju minst sagt oddsen emot sig. Men så är det inte, utan det är både intressant och rätt roligt att följa hans kamp för att överleva och kunna bli räddad. Boken innehåller dock mycket tekniska diskussioner om t.ex. hur han ska kunna tillverka vatten, men det är skrivet så engagerande att åtminstone jag inte tycker att det blir tråkigt. Jag vet dock att andra haft svårare med den biten.

Den som verkligen vill veta mer om allt i The Martian kan titta på den sida som NASA gjorde i samband med att filmen kom. Där finns ett särskilt webbverktyg med ett översiktsfoto på Mars där man kan följa i Marks fotspår och läsa mer om de olika platser som förekommer i boken. Förutom att det är intressant med kommentarerna kring boken som finns på sidan, ökar den också känslan av hur det verkligen är att vara där på Mars … inte ett ställe där någon skulle vilja tillbringa tid alldeles ensam!

480px-Mars_23_aug_2003_hubble

I äldre böcker och filmer har många illasinnade rymdvarelser haft sin hemvist på Mars, som i Världarnas krig för att nämna ett exempel. Numera är det snarare avsaknaden av liv som är det mest skrämmande. Bilderna av Mars visar ett rödfärgat ökenlandskap, där ingen någonsin hittat inte ens den minsta lilla levande bakterie. Men om Mars inte känns särskilt människovänligt, spelar Jupiter i en helt annan liga. Där är inte brist på syre eller vatten det största problemet, utan att strålning, stormar, gaser med mera gör att man helt enkelt inte skulle kunna närma sig den här galet farliga planeten. Att kolonisera Mars framstår som en extremt svår uppgift, men det skulle ändå inte vara helt omöjligt (åtminstone teoretiskt sett). Om Mars är ett dåligt alternativ för mänskligheten att bosätta sig på den dag vår egen planet blivit obeboelig, så är det i alla fall inte som Jupiter ett ställe där vi skulle dö långt innan vi ens hunnit landa. Däremot är det väl sannolikt att vi inte skulle klara oss särskilt länge …

Planetbilderna är från NASA, den översta föreställer Jupiter och är gjord utifrån bilder tagna år 2000 av rymdsonden Cassini. Den nedre bilden är på Mars och är tagen av Hubbleteleskopet år 2003.

20 snabba sommarfrågor

Blå blomma

Sommaren är som ett paket där en massa saker kommer med på köpet bara för att vi kommit in i den varma och ljusa årstiden. Jag kan tycka den är trevlig, inte minst för att det då brukar vara lediga veckor och roliga saker som händer. Men samtidigt är kan jag känna mig som en ilsken Lilla My när kraven kommer på allt som en bara förväntas göra. ”Inte ska du väl sitta inne när det är så fint väder ute …”, typ. Vadå, jag får huvudvärk av sol, avskyr att bara och är pollenallergisk mot snart sagt varenda känd art av träd och växter.

Hos Enligt O hittar jag en sommarenkät som rätt tydligt visar att jag inte har någon relation alls till rätt välkända sommarfenomen, men också att jag är en inbiten bokmal som med glädje läser mig igenom sommarmånaderna. Här kommer mina svar:

Väljer du …

Strut eller bägare? Eftersom jag är laktosintolerant är det här en litet komplicerad fråga. Bägge går bra, men innehållet måste vara något annat än vanlig glass.

Rosévin eller bubbel?  Jag föredrar en kall riesling, men annars går det bra med bubbel.

Getingar eller myggor? Ingen gillar väl myggor, de ger kliande bett och i vissa delar av världen sprider de hemska sjukdomar. Men här på hemmaplan går myggorna oftast rätt enkelt att vifta bort, medan getingar är otäcka på riktigt. Ett par myggbett hör liksom till sommaren, medan ett par getingstick verkligen är något att undvika.

Blåbär eller hallon? Bägge går egentligen bra, men blåbär är det jag äter mest. Blåbärspaj. Soygurt med blåbär.

Fotbolls-EM eller OS? Sport på tv är inte min grej, och framför allt inte fotboll. Matcherna är evighetslånga och det blir ju bara något enstaka mål, om ens något. Triiiist. När det gäller OS är händer det mer, och visst är det mer spänning i ett 100-meterslopp än i en seg fotbollsmatch. Men jag vet redan nu att jag knappt kommer att titta något alls. Både fotbolls-EM och OS går bort med andra ord.

Zlatan eller Ronaldo? Ingen fotboll sade jag ju! (Lägg dock märke till att jag ändå vet att det här är fotbollspelare)

Allsång på Skansen eller Lotta på Liseberg? Nej, nej, nej!

Bruce Springsteen eller Håkan Hellström? Vad är det här för frågor egentligen? Verkligen inte någon av dem. I musikväg hade jag velat se The Cult spela i Stockholm i augusti, men det blev tyvärr inställt.

Hav eller sjö? Som sagt gillar jag inte att bada, men däremot åker jag gärna båt. Alla sorter går bra, oavsett om det är segel eller motor, stor eller liten. Och när det gäller vatten föredrag jag hav, närmare bestämt Norra ishavet. Hav är bäst i kombination med midnattssol och glaciärer. Inget solande på stranden här inte.

Glaciär 3

Sol eller skugga? Midnattssol är helt ok för min del, men jag gillar inte att vara i solen oavsett tid på dygnet. Mig hittar man i skuggan.

Livet efter dig eller Independence Day 2? Jag kommer inte att se någon av de här filmerna på bio, men litet nyfiken är jag på Independence Day 2. Jag har inte så stora förväntningar på den, men i kombination med en stor skål popcorn kan attackerande utomjordingar vara rätt kul underhållning.

Film eller tv-serie? Förr såg jag mycket film på bio, men numera är det mest tv-serier. Inte så mycket dock, jag har inte gått ned mig i serieträsket på samma sätt som många andra verkar ha gjort …

Pocket eller e-bok? Jag läser stora inbundna böcker eller e-böcker. Väldigt sällan pocket. Inte minst för att det finns så mycket dåligt gjorda pocketböcker – gråaktigt papper, pytteliten text med dåligt tryck. Dessutom är det så enkelt att ta med sig en läsplatta fylld med böcker.

Deckare eller feelgood? Jag läser inte så mycket deckare, men verkligen aldrig feelgood. Det är inte min genre helt enkelt.

Tegelstenar eller tunnisar? Jag gillar tjocka böcker, i princip ju tjockare desto bättre. Bara att hålla i en riktigt rejäl tegelsten kan göra mig helt lyckligt.

Originalpocket eller filmomslag? Vad som verkligen är original kan vara svårt att säga – inte sällan gör man ju ett annat omslag till pocketen än till den inbundna boken – men filmomslag blir alltid så fula.

Nytt eller gammalt? Bägge! På sistone har jag läst mycket nya böcker, men det varierar. Jag läser gärna gamla klassiker, och läser dessutom gärna om böcker flera gånger.

Slalomläsning eller en i taget? Om slalomläsning var en sportgren skulle jag tillhöra världseliten. Jag har alltid flera böcker på gång samtidigt. Vet nog inte ens hur man gör för att hålla sig till en bok i taget.

Facebook eller Instagram? Bägge. Och Twitter. Jag håller dock aktiviteten på en lagom nivå på alla tre, så det är inte som att sociala medier tar över mitt liv.

Skratta eller gråta? Det är böcker den här frågan handlar om, inte sant? Då närmar vi oss det där med feelgood igen – jag har svårt både för böcker som är skrivna för att vara roliga och sådana där det är meningen att läsaren ska gråta floder. Ingendera är något för mig. Men i det verkliga livet är det självklart trevligare att skratta än att gråta …

 

De dödas röster

Dörröppning PyramidenEn tonårsflicka hittas död och mordet klaras aldrig upp. Tjugo år senare börjar hennes bästa vän, som nu är journalist, undersöka vad det var som egentligen hände. Hon kontaktar de gamla vännerna från den tiden, pratar med poliser och föräldrar. Det visar sig, som det så ofta gör, att även de som står en närmast aldrig berättar allting om sig själva. Att det finns hemligheter som ligger där och gnager inom en, men som man ändå inte avslöjar för någon. Om kärlek, svek och känslor som man inte vill visa för andra. Och i det här fallet kanske till och med svart magi – ni vet, sådant där som är väldigt skrämmande även om man försöker intala sig själv att det inte är på riktigt. För det kan det väl inte vara?

De dödas röster är en dramapodd i åtta delar, som är först ut i P3 Serie, Sveriges radios nya satsning med underrubriken ”fiktion att fastna i”.  Och det är precis just det man gör, redan efter första avsnittet är jag helt fast och bara måste fortsätta lyssna på alla delarna i ett sträck. De dödas röster har formen av en mockumentär, alltså en fejkad dokumentär ungefär i stil med P3 Dokumentär, och det är ett grepp som fungerar väldigt bra. Handlingen rör sig mellan kärleks- och vänskapsrelationer, rollspel, ockultism och urban legends, ihopkokat till en berättelse som engagerar och efter hand blir alltmer otäck. Att lyssna på alla avsnitten tar ganska exakt fyra timmar, men det känns som att det tar mycket kortare tid än så eftersom berättelsen flyter på och jag bara måste få veta vad som händer.

Valrossben Svalbard 2

Sara Bergmark Elfgren ligger bakom De dödas röster, och hon har lyckats göra det här precis så bra som man hade förväntat sig att hon skulle. Dessutom tycker jag att alla skådespelarna fungerar utmärkt i sina roller, även de som spelar sig själva. Inte minst tycker jag det är hemskt kul att Jack Werner är med (ni vet hur svag jag är för Creepypodden).

Alltså: De dödas röster är sommarens måste-lyssning, så enkelt är det. En liten varning för dock utfärdas för att det inte är en jättebra idé att lyssna sent på kvällen, de ljusa sommarkvällarna till trots … Fast det är ju semestertider, det spelar kanske inte så stor roll om man inte kan somna efteråt?

Ledig sommarmorgon, äntligen

Orange kanna sommar

Det är första dagen på semestern (yay!) och jag vaknar tidigt. Visst kan det vara skönt med sovmorgnar, men jag älskar verkligen att vakna morgonpigg sådär innan dagen egentligen börjat på riktigt. Det går att hinna med så mycket på morgnarna, samtidigt som känns kravlöst eftersom jag har hela dagen framför mig.

Och nu börjar alltså semestern. En hel del är inplanerat, men de första dagarna tänker jag bara ta det lugnt. Jag börjar med att inventera bokhögarna, läsa programmet för Crimetime Gotland (så mycket spännande) och inte minst lyssna på De dödas röster. Jag har inte kommit längre än till andra avsnittet än så länge, men det börjar verkligen bra och det går bara inte att sluta. Jag kommer binge-lyssna igenom alla åtta delarna i en följd, helt enkelt. Och varför inte, det här är sommarens måste-lyssning!