Den stora och kalla rymden

Alien_movie_posterResor i tid och rymd är rubriken på Fiktiviteters temahelg den här hösten. Jag har valt att fokusera på rymden, för det är något djupt fascinerande med det där kalla och mörka där avstånden är enorma och nästan allting är okänt territorium för oss människor. Universum är ju oändligt stort och det allra mesta befinner sig så långt bort att det inte går att fånga via teleskop och bilder tagna av rymdsonder. Men även det vi kan se med egna ögon på natthimlen ligger till största delen bortanför gränsen dit människor med nu existerande teknik kan färdas. Till och med att åka till månen är komplicerat, ganska farligt och extremt dyrt. Och då ligger ändå månen verkligen inte särskilt långt bort sett ur ett rymdperspektiv.

I fiktionens värld kan man hoppa över de där hindren som gör det så svårt med rymdfärder och istället fokusera på andra aspekter av det här med att människan söker sig långt bort hemifrån. Till exempel att man i någon avlägsen del av universum kan stöta på andra livsformer som inte alltid är särskilt trevliga. Alien-filmerna tillhör mina absoluta favoriter, och inte bara original-Alien, utan jag kan gärna tänka mig att se om också de senare filmerna i serien och Prometheus (jodå!) många gånger till. Sedan får vi ju inte heller glömma Arkiv X, som visserligen inte handlar om resor till rymden men kretsar kring vår undran inför allt det där som finns därute. Även om man inte tror att vi här på jorden kan få besök från rymden (oavsett i vilken form), lyckades Arkiv X behandla det här temat både suggestivt och periodvis ganska otäckt.

Men läsa om rymdfärder..? Science fiction har aldrig känts som en genre för mig, även om jag gjort vissa försök. Jag överlåter helt enkelt sf-litteraturen till andra som förstår sig på den bättre. För mig handlar nog fascinationen inför rymden (och rymdresor) mycket om det visuella, och det tycker jag gör sig bättre i filmversion än i litterär form. Men kanske har jag missat något..?

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters temahelg ”På resa i tid och rymd”. Schema för övriga inlägg finns här.

Prisad kunglighet

Stephen King är en författare som många uppskattar, så pass att han i dagarna tilldelades en ”National medal of arts” som delades ut av president Obama. Motiveringen lyder bland annat: ”King combines his remarkable storytelling with his sharp analysis of human nature. For decades, his works of horror, suspense, science fiction, and fantasy have terrified and delighted audiences around the world.” Roligt att han får ett sådant erkännande, tycker jag, för det är han väl värd.

Som framgår på bilderna från prisutdelningen är medaljen ifråga rätt stor och inte direkt något man bär på sig om det inte är ett väldigt festligt och högtidligt tillfälle (eller inte då heller…). Stephen King hade den dock runt halsen när han gjorde en glatt uppsluppen TV-intervju på The Late Show med Stephen Colbert – en del av intervjun finns i det bifogade klippet.

Bokförväntningar

20150719_153308Äntligen har jag satt tänderna i Den Där Stora Vita Saken som legat och väntat ett tag. Finders Keepers, alltså. Jag har inte kommit så långt ännu, men att döma av början på den kommer jag nog sträckläsa mig igenom de 448 sidorna rätt snabbt. Och det är nödvändigt, för sedan väntar annat som bara måste läsas mycket snart i läshögen. Och då menar jag inte ”måste-läsning” som ett tvång, utan böcker där peppfaktorn är på maxnivå. Till exempel trillade Jennifer McMahons nya bok The Night Sister in i brevlådan häromdagen och den verkar minst sagt lovande.

Under hösten väntar sedan ett antal intressanta boksläpp, till exempel Ben Aaronovitch The Hanging Tree (november). Men de riktigt efterlängtade nya böckerna verkar dröja till våren 2016, då det verkligen kommer hända saker på den litterära mörkerfronten. Vad sägs om följande:

  • Joe Hills The Fireman har äntligen fått ett releasedatum, i april. Efter NOS4A2, Locke & Key m.fl. ligger mina förväntningar på den här boken på skyhög nivå. Lita på att ni kommer få höra mycket om den här boken framöver…
  • Elizabeth Hands tredje Cass Neary-roman Hard Light verkar också komma i april. Visst är det den som ska utspela sig i Finland? Låter helt underbart!
  • En ny ”riktig” Carol Goodman-roman? En sådan verkar faktiskt vara på gång, River Road kommer i januari.
  • Joyce Carol Oates ger ständigt ut nya böcker och även om inte alla alltid känns lika angelägna är ändå många av dem riktigt bra. En som jag definitivt ser fram emot är The Man Without a Shadow som kommer i januari.

Flera av favoritförfattarna här på bloggen kommer alltså med nya böcker till våren, yay! Vågar man hoppas på fler, åtminstone någon gång under 2016? Nja, Donna Tartt och Marisha Pessl kommer knappast vara aktuella med något nytt på länge, att döma av hur långt det varit mellan deras tidigare böcker. Och jag har inte hört talas om något sådant. Men Cornelia Read kanske, det borde väl vara dags snart? Hennes Maddy Dare är alltid ett lika kärt återseende…

Litterär punknostalgi

510AfmhixAL._SX321_BO1,204,203,200_Visst är det fascinerande när författare skriver böcker som på sätt och vis handlar om samma sak, men som ändå inte alls är särskilt lika. Det här var något jag kom att tänka på av att läsa Cathi Unsworths The Singer, vars handling har rätt mycket gemensamt med ett par andra böcker jag skrivit om tidigare här på bloggen.

The Singer handlar om journalisten Eddie som gör research för att skriva en bok om ett gammalt punkband. Hans syfte är dock inte bara att skriva en vanlig musikbiografi, utan han vill också hitta lösningen på ett sedan länge olöst mysterium. Bandet Blood Truth hade under den klassiska punkeran haft en karriär som kantats av våldsamheter och drogmissbruk – typiskt för sin tid, men kanske litet mer extremt än de flesta andra banden på den tiden. 1981 fick det hela ett hastigt slut, då bandets sångare helt plötsligt försvann spårlöst. Troligtvis var han död, men ingen fick någonsin veta sanningen vad som hade hänt honom.

Eddie bestämmer sig alltså för att ta reda på vad som hänt, men för att kunna göra detta måste han först sätta sig in i bandets historia. Och det är egentligen det som boken handlar om, alltså att han försöker hitta personer som varit medlemmar i bandet eller som haft med dem att göra och får dem att ge sin version av det som hände under de där åren. Handlingen i boken växlar mellan Eddies nutid (2001) och 1970-talet, där man får följa bandet från att medlemmarna först möts och fram till det allt rasar samman. Det hela fungerar på sätt och vis ganska bra, The Singer är en intressant skildring av punken på 1970-talet. En styrka är att boken inte bara är fixerad vid bandet och musiken, utan fångar hela den kreativa rörelse där journalister, små skivbolag, modeskapare och andra också var viktiga beståndsdelar.

Något The Singer däremot inte lyckas med är att vara en thriller, om det nu var Cathi Unsworths ambition. Den person som känns minst intressant av alla är den försvunne sångaren Vincent Smith. Han beskrivs som otroligt snygg och med en farlig utstrålning, men som läsare kommer man aldrig honom så pass nära att det går att förstå varför alla tycker att just han är så fantastisk. Själva gåtan kring hans försvinnande har också en tendens att komma bort i boken, så pass att det knappt känns särskilt relevant om han tagit livet av sig, blivit dödad eller till och med fortfarande lever. Många andra personer i boken känns mycket mer angelägna och komplexa, inte minst för att de skildras ur flera olika perspektiv. Det blir upp till läsaren att fundera över vilken roll de egentligen spelat eller om de varit sympatiska eller inte.

Så till likheterna med andra böcker: ett givet exempel är ju sommarens stora favorit Wylding Hall, där Elizabeth Hand skriver om ett rockband som flera år efter att sångaren försvunnit ger sina versioner av vad som hänt med bandet. I princip samma historia som i The Singer alltså, men väldigt olika böcker i övrigt. Inte minst blir mysteriet med försvinnandet så mycket mer otäckt och engagerande i Elisabeth Hands version. En annan bok som handlar om en journalist på jakt efter en försvunnen person är Marisha Pessls Night Film, där föremålet för sökandet dock är en filmregissör istället för en musiker. Till skillnad från The Singer utvecklas Night Film till en nagelbitarspännande thriller där man som läsare hela tiden förstår att det är mycket som står på spel. Mycket att förlora har väl journalisten Eddie i The Singer också, men exakt vad får man inte veta förrän det egentligen är försent.

Nej, spännande eller skrämmande som hos Elizabeth Hand och Marisha Pessl lyckas inte Cathi Unsworth göra den här boken, men det är rätt trevlig läsning ändå. Det märks också tydligt att Cathi Unsworth själv har en bakgrund som musikjournalist och är väl insatt i musikbranschen, inklusive dess mörka sidor. Enligt en av bokens blurbar ska det här vara ”the Great Punk Novel” – riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, men något ligger det i påståendet. The Singer fångar England under punkåren på ett sätt som få andra böcker jag läst lyckats med.