Cornelia Read

A Field of Darkness

Det finns personer i böcker som man faller så där hejdlöst för, och sedan är det en njutning att läsa om dem nästan oavsett vad boken handlar om. Madeline Dare, huvudpersonen i A Field of Darkness av Cornelia Read, är en sådan person. Hon är på något sätt underbart misantopisk och svartsynt, men utan att bli gnällig och jobbig. Lyssna bara på de två första meningarna i boken: ”There are people who can be happy anywhere. I am not one of them”.

Maddy har en bakgrund i den allra tjusigaste överklassen, med dyra internatskolor, debutantbaler och en familj där man inte är särskilt känslomässigt engagerad i sina närmaste. Dessutom med så mycket ”old money” att de sedan länge tagit slut, vilket är ett problem om man vill upprätthålla den livsstil som för dem betyder så mycket. För Madeline är det här inte egentligen något hon bryr sig om, eftersom hon valt att lämna allt det där bakom sig och tillsammans med sin högst normale make Dean bosatt sig i Syracuse i upstate New York. Där har många år tidigare ett hemskt mord på två unga flickor ägt rum, utan att mördaren någonsin gripits. Av olika orsaker börjar Maddy nysta i det här, först helt på egen hand och senare i jobbet (hon är journalist, men inte alls någon kriminalreporter). Möjligen har en person i hennes närhet någon slags koppling till morden, vilket gör att hon av personliga skäl känner att hon måste få klarhet i vad som egentligen hände. Detta visar sig dock sätta igång en serie med väldigt farliga händelser som Madeline hamnar mitt uppe i.

A Field of Darkness är en klart läsvärd bok, framför allt därför att Madeline är en så engagerande huvudperson. Hon är på samma gång rolig, sårbar och slits mellan det liv hon själv valt att leva (även om hon verkligen inte alltid är särskilt nöjd med det) och släktingarna som hela tiden får henne att känna sig otillräcklig och ovälkommen. Själva mordhistorien fungerar så där, den är ganska förutsägbar och man förstår tämligen snart hur det hela ligger till. Fast rätt spännande och rejält blodigt blir det tidvis.

The Crazy School

The Crazy School är den andra boken om Madeline Dare, och det är sannerligen ett kärt återseende. Alltid lika svartsynt, slagfärdig och ständigt ströende populärkulturella referenser omkring sig är hon en sådan där litterär figur som man verkligen skulle vilja fanns på riktigt. Men att få tillfälle att hänga med henne i ännu en bok är the next best thing, även om hon liksom i A Field of Darkness råkar ut för en hel del inte direkt trevliga saker. Den här gången har Maddie och maken Dean flyttat till en liten småstad i Massachusetts där hon tagit jobb som lärare på en internatskola för problemungdomar. Det är ett ställe med en ideologisk grundsyn av närmast sektartad natur, i vilket hård disciplin och strikta regler är en viktig del. Även lärarna omfattas av till exempel förbud mot att dricka kaffe och att röka, vilket den svårt koffeinberoende Maddie har svårt att förlika sig med. Men det visar sig snart att det finns problem på skolan av en mer allvarlig natur, och som också är riktigt farliga för den som försöker rätta till dem.

The Crazy School är både riktigt spännande och underhållande på bästa sätt. Inse att till och med en rejäl kräksjukeepisod skildras så att det bara är en njutning att läsa (eller nja, det där framstår verkligen som hemskt för de stackare i boken som drabbas…). Maddie är visserligen litet stukad efter de hemska händelser som hon var med om i den förra boken, men är ändå sig lik. Några nya trevliga bekantskaper får vi, till exempel en viss advokat som inte kommer från Samoa (hehe), liksom några av eleverna som Maddie undervisar.