Vad du borde ha läst 2016

gamla-bocker

Givetvis är det omöjligt att veta vilka av alla böcker som kommit ut under 2016 som i en avlägsen framtid kommer få klassikerstatus, om ens någon. Oavsett hur hypad, hyllad och läst en bok är kan den ändå rätt snart vara bortglömd – till synes raderad från det gemensamma kulturella medvetandet, och endast återfunnen på Myrornas bland böckerna som ingen vill köpa ens för fem kronor. Men ändå, tänk när du sitter där framför brasan med barnbarnsbarnen en nyårskväll många decennier fram i tiden och kan säga ”läser ni DEN boken i skolan? Den läste ju jag redan när den var ny”. Kidsen kommer att bli föga imponerade, men själv kommer du känna dig väldigt nöjd.

I den formliga flod av böcker som kom ut under året, vad var då bäst? Här kommer en lista!

Bäst engelskspråkigt:

  • Lily Brooks-Dalton: Good Morning Midnight
  • Michella Paver: Thin Air
  • Ed O’Loughlin: Minds of Winter
  • Megan Abott: You Will Know Me
  • Joe Hill: The Fireman
  • Lisa Under: Ink and Bone
  • Stephen King: End of Watch
  • Robin Wasserman: Girls on Fire
  • Elizabeth Hand: Hard Light
  • Carol Goodman: River Road
  • Dan Vyleta: Smoke

Bästa på svenska:

  • Markus Sköld: Kalldrag
  • Malin Persson Giolito: Störst av allt
  • Åsa Avdic: Isola
  • Madeleina Bäck: Vattnet drar

Inte helt nytt, men utgivet för första gången på svenska under 2016:

  • Ingar Johnsrud: Det hemliga brödraskapet från Wien
  • Siri Pettersen: Kraften

Slutligen, för att ha koll (för det vill du självklart ha), måste du läsa den här:

  • Helena Dahlgren: 100 hemskaste

Böckerna ovan står inte i någon särskild ordning, som synes inte ens i bokstavsordning. Att bestämma en exakt fallande skala hade dock bara känts konstlat. De är klart läsvärda allihopa, fast bäst var Minds of Winter. Det är boken jag verkligen tar med mig från 2016.

Då återstår bara att säga Gott Nytt År! Hoppas 2017 blir bra på många sätt, och inte minst att det nästa nyårsafton går att sätta ihop en lista över böcker med lika hög klass som de ovan. Ha det bra allihopa!

2016 listat

vinterapplen

Då var det dags att på allvar försöka sammanfatta detta eländiga 2016. Ett sätt att göra det är genom Kulturkollos frågelista om det gångna året. Här kommer mina svar!

Årets mest oväntade: Under 2016 har jag helt otippat läst flera vädligt bra norska författare. Siri Pettersen, Ingar Jornsrud, Monica Kristensen, Jørn Lier Horst med flera är författare som jag definitivt kommer läsa mer av framöver.

Årets klassiker: Dorothy Sayers, Agatha Christie och Maria Lang. I slutet av året drabbades jag av en enorm lust att läsa gamla deckarklassiker, och de här damernas böcker kan man läsa om hur många gånger som helst.

Årets historiska: Alan Finns Things Half in Shadow. Underhållande och stämningsfullt amerikanskt 1800-tal.

Årets obehagligaste: Paul Tremblays A Head Full of Ghosts. Obehagligt på bästa sätt.

Årets postapokalyps: Lily Brooks-Daltons Good Morning Midnight. Kanske inte så mycket fokus på just det postapokalyptiska, men en underbar bok.

Årets grafiska: Det är inte meningen att man ska vara här av Thomas Olsson. Så underbart med en serieversion av Franklin-expeditionen.

Årets nya bekantskap: Heeej Jupiter! (ni minns väl att rymdsonden Juno kom dit i somras?) Fast det som fick mig att läsa SF var en bok om Mars: Andy Weirs The Martian.

Årets utmaning: Bergsklättring är en rejäl utmaning som jag dock bara ägnat mig åt i litterär form – där gör den sig som bäst enligt min mening. Michelle Pavers Thin Air (den kom också på svenska med titeln Expedition Kanchenjunga) var både mycket efterlängtad och väldigt läsvärd. Skrämmande läsning om en bergsklättringsexpedition som jag verkligen inte skulle ha velat delta i på riktigt.

Årets tegelsten: Enligt Goodreads är Joe Hills The Fireman den tjockaste boken jag läst under året, med 747 sidor. Jag som älskar tjocka böcker tycker nästan det känns oroande att jag inte läst något som var längre än så…

Årets omläsning: Mitt projekt att läsa om ett antal av Stephen Kings böcker går långsamt framåt, precis som det var tänkt. I år blev det Misery och The Shining. Bägge två var fortfarande lika bra och väldigt intressant att läsa om så många år efter att jag gjorde det för första gången.

Årets återseende: Carol Goodmans River Road. Äntligen en ”riktig” Goodman-bok igen! Och 2017 verkar det komma en till!

Årets aldrig mer: Alla som försvann – 2016 blev det sista året i livet för så många musiker, skådespelare, författare med flera som liksom alltid funnits där. Ni vet, alltifrån David Bowie och Freddie Wadling till Bodil Malmsten och Umberto Eco. Och så Carrie Fischer, Alan Rickman, Prince, Olle Ljungström och alla andra. Ett annat ”aldrig mer” är Kent, som med skiva, turné och tv-dokumentär kom att sätta rätt mycket prägel på 2016.

Årets huvudperson: Det måste bli Cass Neary från Elizabeth Hands böcker. Under året kom en ny (Hard light) på engelska och de två tidigare på svenska (Generation loss och Se mörkret).

Årets möte: Crimetime Gotland 2016. Så roliga dagar i somras, med massor med trevliga människor och tillfällen att både hör gamla författarfavoriter och upptäcka ett par nya. Kommer definitivt åka dit igen 2017.

Årets magplask: JK Rowlings fyra (!) nya böcker om Harry Potter, alltså både The Cursed Child och de tre e-boksnovellsamlingarna. Har sett många recensioner som sagt att det kändes som att läsa halvtrist fan fiction, och precis så var min upplevelse också.

Årets kan-inte-släppa-den: Minds of Winter av Ed O’Loughlin. En helt underbar tegelsten som tagit en plats bland mina allra käraste bokfavoriter.

Årets lyckopiller: Robin Wassermans Girls on Fire. Inte direkt feelgood, men en bok som är så bra att man blir helt lycklig av den.

Årets läskigaste: Jag har litet svårt att mäta vad som är mest läskigt i bokväg, men en som jag verkligen vill rekommendera är Markus Skölds Kalldrag. Övergivna gruvhål, hemsökt hus och gudsförgäten småstad – en utmärkt set up för en skrämmande upplevelse!

Årets debut: Ingar Johnsruds Det hemliga brödraskapen från Wien. När kommer nästa del på svenska?

Årets skandal: Ni vet, Dylan. Jag blir bara arg när jag tänker på det.

Årets pristagare: Malin Persson Giolitos Störst av allt var en av 2016 års mest hypade böcker, men så var den också otroligt bra. Och absolut värd att tilldelas Svenska Deckarakademiens pris för bästa kriminalroman.

Årets podd: De dödas röster, helt underbar dramapodd! Dessutom fortsatte Creepypodden att vara lika lyssningsvärt som alltid.

Årets TV-serie: Jag hade väldigt stora förhoppningar på återuppväckta Arkiv X, men så fantastiskt var det inte. Då tyckte jag bättre om Gilmore Girls, men den serien var knappast bäst under året. Det var istället Stranger Things, som verkligen är en serie att rekommendera (fast alla har väl redan sett den för länge sedan?). Och så Supernatural. Alltid Supernatural.

 

God Jul

Här kommer en julhälsning till alla kära bloggläsare. Ha en riktigt GOD JUL! Oavsett hur eller om ni firar hoppas jag att ni har det trevligt. En bra jul för mig är fylld med lugn och ro, god mat och många bra böcker. Kanske tomten kommer med några, men annars finns det alltid mycket att välja på i tbr-högen (väldigt mycket…). Ha det bra nu allihopa!

Svensk skräck

visby-2016

En trevlig sak under 2016 var att det kom ut så mycket inom skräckgenren som var riktigt läsvärt. Efter den där deckarvågen är det verkligen en skräckvåg som nu har tagit fart – det är bara att hoppas att den håller i sig länge än.

Med Anders Fager har vi lärt oss att Stockholm egentligen är en rejält creepy plats, men andra författare visar övertygande att de svenska småstäderna och inte minst skogen har enorm kalla kårar-potential. Madeleine Bäck lyckas i Vattnet drar till och med övertyga mig om att sommaren är en särskilt skrämmande tid. Som bekant brukar jag annars vid varje möjligt tillfälle framhålla det gamla bokbloggarordspråket ”polarskräcken är den bästa skräcken”. Madeleine Bäck lyckas dock åstadkomma en sommarskildring som får en att tycka att det nog är rätt bra att svensk sommar är så pass kort tid på året. Den där tryckande värmen, jorden som det växer i, saker som ruttnar, vattnet som är fullt av dy … och andra okända saker som döljer sig i det mörka fuktiga …

Småstadsskräck finns också i Kristina Olssons Sjuka själar, om Lukas som återvänder till sin hemstad efter att ha varit borta därifrån i ett decennium. Där väntar inte bara familjen, utan också misstänksamhet, gammalt hat och före detta vänner som verkligen inte tycker att det är ett kärt återseende. Det är verkligen inte bara i storstäder som skrämmande saker kan hända.

Mer sådant här hoppas vi på under 2017. Dessutom längtar jag efter något tentakelfyllt och riktigt, riktigt obehagligt från Anders Fager. Det kan man aldrig få för mycket av!

Good Morning, Midnight

good-morning-midnightI ett observatorium långt uppe i Arktis bedriver Augustine ett forskningsprojekt. En gång i tiden var han ett framtidsnamn: lovande, framgångsrik, högt ansedd inom sitt område. Men det där är längesedan, numera känner han sig bortglömd och har liksom slut på idéer. Då kommer helt plötsligt en order om evakuering. All övrig personal lämnar forskningsstationen, bara Augustine vägrar följa med. Och sedan … ingenting mer. Ingen kommer tillbaka, på anropen via radio kommer inga svar. Han kan faktiskt inte ens fånga upp någon radiotrafik alls, inte av någon sort. Det är som att ingen längre säger något.

Samtidigt, oändligt långt därifrån, befinner sig rymdskeppet Aether på väg mot jorden. Den första bemannade expeditionen till Jupiter är på väg tillbaka efter avslutat uppdrag. Ombord finns bland annat astronauten Sully, uppfylld av det fantastiska hon varit med om – att på närmare håll än någon människa tidigare ha sett den stora gasplaneten och på sina egna ben gått på en av dess månar. Men med många månaders resa kvar innan besättningen kommer hem bryts kontakten med Mission Control på jorden. Efter noggranna undersökningar kommer de fram till att orsaken inte verkar vara något tekniskt fel. Problemet är att ingen på jorden längre svarar.

Lily Brooks-Daltons Good Morning, Midnight är på sätt och vis en slags postapokalyps – något hemskt verkar ha hänt, något som gör att allt mänskligt liv bara försvunnit. Fast vad det är får vi inte veta, för det är inte det som boken handlar om. Istället får vi följa Agustine och Sully växelvis, i deras ensamma ovisshet som fylls med tankar på hur deras liv har blivit. Och det är med en sorgsen osäkerhet de undrar vad som väntar nu, om det finns något att komma tillbaka till. Eller om allting helt enkelt bara är slut, om det inte längre finns någon kvar som bryr sig om vad som händer med dem.

Good Morning, Midnight är en stillsam och vemodig betraktelse över livet som gick ifrån en, vackert skriven och tänkvärd utan att ge några enkla svar. Det här är inte en moralitet över vad som gör att man hittar rätt i livet, och verkligen inte en berättelse som säger att kvinnor blir olyckliga av att satsa på sina karriärer (även om Sully känner att andra nog inte skulle ha valt rymden framför denna lilla dottern). Kanske är budskapet helt enkelt att osäkerhet är en mycket mänsklig känsla som präglar våra liv och vår tid mer än vi vill kännas vid.

Och visst har Lily Brooks-Dalton lånat bokens titel från Jane Rhys roman, som den delar en del tematik med. Det är dock långt ifrån en kopia, utan en bok som känns både originell och väldigt läsvärd.Om jag ska säga en bok som den på sätt och vis påminner om, åtminstone i stämningsläget, så är det Station Eleven. Och då kära läsare, vet ni att det här är något riktigt bra.

Slutligen bara en sak: trots att Good Morning, Midnight delvis utspelar sig på ett rymdskepp finns ingen anledning för den som aldrig läser science fiction att tveka. Sf-fobiker har inte mycket att vara rädda för: att Sully befinner sig i rymden förstärker känslan av avskildhet från resten av världen, men rymdtemat är i övrigt ganska nedtonat. Även om du aldrig läser sf kan den här boken med andra ord mycket väl vara något för dig. Om riktiga sf-nördar gillar den låter jag vara osagt, men varför inte? Den är som sagt mycket läsvärd.

Det här är den första av mina Bäst 2016-böcker. Fortsättning följer…

Det längsta året

polarriggen-skylt

2016 har som ni alla vet på många sätt varit ett riktigt ruttet år. Redan ganska tidigt på året började känslan av ”kan det inte vara slut snart” komma krypande. Att 2016 verkar vara oändligt segt är dock inte bara inbillning. Det ÄR verkligen längre än andra år! Så här ligger det till: tiden mäts som bekant utifrån jordens rotation, men den stämmer inte till hundra procent överens med längden på ett år. Därför har vi skottdagar, och 2016 var ett skottår. Helt och hållet räcker det dock inte, utan dessutom stoppar man in en extra sekund då och då. En sådan sekund ska läggas till i år precis innan tolvslaget på nyårsafton. En helt korrekt klocka borde då alltså visa 23.59.60. Visst ser det creepy ut när man skriver ut det så där – en tidpunkt som inte borde kunna äga rum…

Med både skottdag och en extra sekund blir 2016 rekordlångt. Det gör med andra ord att det finns litet extra tid att tänka över hur det gångna året har varit. Och även om sakernas tillstånd i världen inte alltid varit de bästa har det ändå funnits en del ljuspunkter. Inte minst har 2016 varit ett helt tokbra bokår! För egen del har jag dock varit dåligt på att skriva om alla de där bra böckerna jag läst – bloggen har hela hösten varit som förstelnad av chocken efter skeppet Terrors återfinnande. Men än är det inte  försent. Med början imorgon tänkte jag i ett antal inlägg presentera mina favoriter från 2016. Ganska skrämmande saker blir det, precis som ni vet att jag gillar. En hel del snö och is i litterär form kan det också tänkas dyka upp. Var vi börjar får ni veta imorgon!

168 år senare…

is-svalbard-2016Att polarskräck är den bästa skräcken vet alla trogna läsare av den här bloggen. Dan Simmons The Terror är enligt min mening av de bästa böckerna i den genren. Det är en sådan där bok som jag kan läsa om och om igen – den är så underbart låååång och jag vill aldrig att den ska ta slut. Dessutom kan jag erkänna att kapten Francis Crozier är en av mina absoluta favoriter bland litterära personer. Karaktären i boken bygger ju på en historisk person, och om jag hade träffat honom på riktigt vet jag inte vad jag hade tyckt. I bokform uppskattar jag i alla fall verkligen att tillbringa tid tillsammans med honom medan han ständigt lika svartsynt väntar på den undergång som han sedan länge förstått är oundviklig.

The Terror är Dan Simmons tolkning av hur den brittiska Franklin-expeditionen i mitten av 1800-talet mötte sitt öde någonstans i den kanadensiska delen av Arktis. Det har aldrig blivit klarlagt vad som egentligen hände med de bägge skeppen Erebus och Terror som så mystiskt försvann under ett försök att bli först att segla igenom den så kallade nordvästpassagen. Man vet att de fastnade i isen den 12 september 1846 (exakt 170 år sedan idag, tänka sig) och att besättningen på 129 man misslyckades med att ta sig tillbaka till civiliserade trakter. Till det man vet hör också att det hela urartade i en helt fruktansvärd händelseutveckling kantad med skörbjugg, blyförgiftning och kannibalism.

Kvarlevor efter vissa av besättningsmännen har hittats – googla ”Franklin expedition ice mummies” om ni har starka nerver – men de bägge skeppen har varit spårlöst försvunna. Trots att ett närmast oändligt antal expeditioner skickats ut för att leta efter dem, från 1800-talet och framåt, har deras öde tillhört en av historiens olösta gåtor. Fram tills nu. I september 2014 kunde kanadensiska marinarkeologier presentera den fantastiska nyheten att ett av skeppen hade återfunnits. Det visade sig vara Franklins eget skepp, Erebus, som fortfarande i riktigt gott skick vilade på havsbottnen i det iskalla vattnet i Queen Maud-bukten. Och idag kom så beskedet att samma marinarkeologer lyckats lokalisera ytterligare ett skepp som av allt att döma måste vara Terror. Ooooooh!

100 procent säkra är de dock ännu inte, och irriterande nog drar ju vintern typ nu in över Arktis. Med andra ord kommer tjock is mycket snart återigen att täcka området där det här skeppsvraket så länge lyckats hålla sig gömt. Kanske kommer det därför dröja till nästa år innan bekräftelse kommer på att det här VERKLIGEN är Terror. Men med största sannolikhet är det så. Skeppet man hittat är väldigt välbevarat: skrovet är intakt, nästan alla fönster är fortfarande hela och inuti finns både möbler och föremål bevarade. Alla detaljer man kunnat studera stämmer överens med vad man vet om hur Terror såg ut. Problemet är bara att skeppet ligger på 24 meters djup på en annan plats (längre söderut) än där man trott att det borde ha sjunkit. Att det inte fanns där man trodde är egentligen självklart, för då borde rimligen någon ha lyckats lokalisera det under de många år som gått. Man har ju verkligen gjort ALLT för att hitta de bägge skeppen. Uppenbarligen har dock tidigare sökexpeditioner letat på fel ställe, för fyndplatserna för både Terror och Erebus gör att historikerna kommer få revidera tolkningen av  vad som hände med Franklin-expeditionen. Kanske inte alla i besättningen faktiskt hade övergett skeppen för att rädda sig landvägen, utan att några försökte segla vidare?

Slutligen måste ni hålla med om att det ligger en viss ironi i namnet på den plats där Terror hittades. Det var i en bukt på King Williams Island, där många geografiska namn kommer från Franklin-expeditionen. Och just den här heter … Terror Bay.