Ännu en är borta

För länge, länge sedan fanns en tid när jag såg rockkonserter var och varannan vecka, när det både fanns många bra band och rätt mycket ställen för dem att spela på. Det här var i slutet av 1980-talet, jag var tonåring och bland det coolaste som fanns på den tiden var Blue for Two. Jag minns faktiskt inte hur många konserter med dem jag såg, men visst var det några stycken. Spelade Blue for Two var det självklart att gå dit, så var det helt enkelt.

Idag kom beskedet att Freddie Wadling inte lever längre. Med tanke på att hans hälsa väldigt uppenbart varit sviktande under ganska lång tid var det kanske inte så oväntat, men det gör det inte mindre tragiskt. Och inte Freddie nu också – vad är det med det här året när alla bara dör?

Mitt sista minne av Freddie Wadling blir Carl Abrahamssons dokumentär om honom som jag såg när den kom förra året, Ingenting är sant, allt är möjligt. Den är faktiskt också i sammanhanget ganska passande, för den knyter ihop dåtid och nutid. Calle Abrahamsson spelade 1987–88 in intervjuer och livespelningar med Freddie och Blue for Two, som han sedan gjorde han om 26 år senare. Samma intervjufrågor, samma låtar som Freddie återigen sjunger till komp av sin gamle Blue for Two-kollega Henryk Lipp. 1980-tal möter 2010-tal, en ung och plågad Freddie möter en sliten men fortfarande intressant version av samma människa. Resultatet är en film som både är fascinerande och gripande. Se den!

 

Annons