”It was on a dreary night of November that I beheld the accomplishment of my toils.”
Jo, visst passar det att det i boken är en ruggig novemberdag som Victor Frankenstein utför sina ödesdigra experiment. Men det var faktiskt en sommarkväll i juni som Mary Shelley började skriva på den bok som än idag är lika välkänd som den någonsin varit, med romankaraktärer som etablerat sig som självklara figurer i vårt populärkulturella medvetande.
Lord Byron var den som föreslog att de skulle skriva varsin spökhistoria. Sällskapet befann sig i en ståtlig villa vackert belägen vid Genevésjön, men eftersom sommaren 1816 var sällsynt kall och regnig gick det inte att njuta av det vackra landskapet eller knappt ens vistas utomhus. Istället kom man att tillbringa kvällarna framför brasan med att berätta skrämmande historier. Förutsättningarna var de bästa, för bland deltagarna fanns ett antal personer som skulle komma att ta plats i litteraturhistorien. En av dem var Mary Shelley. Efter att ha kämpat med inspirationen i ett antal dagar insåg hon att det kanske inte var de klassiska gamla spökena som var det mest otäcka man kunde tänka sig, eller det hon ville skriva om. Efter att ha hört Byron och Shelley diskutera modern naturvetenskap låg hon själv vaken en hel natt uppfylld av skrämmande tankar på experiment med elektricitet och likdelar. Mary Shelley hade hittat sin historia, sitt monster och dennes skapare.
Den sömnlösa natten lär ha varit den 16 juni 1816, vilket alltså betyder att det är exakt två hundra år sedan monstret vaknade till liv för första gången. Skildringen av hur Frankenstein kom till är ”the stuff of legends”, en sådan där modern myt som berättas om och om igen och bara inte går att tröttna på. Jag kan riktigt se framför mig hur de sitter där allihopa, lagom retliga efter alltför mycket påtvingad inomhustillvaro i sitt semesterhus. Med den där kulturmanliga prestationsångesten som får dem att försöka bräcka varandra med sina historier och hur den fortfarande tonåriga Mary känner sig mer och mer pressad att visa att hon också duger, också är en av dem.
Mary Shelley kom att bli en i sin tid hyfsat etablerad författare, även om nutida läsare nog tycker att det i princip bara är Frankenstein som hållit för tidens tand. Hennes dystopiska apokalypsroman The Last Man finns dock utgiven i moderna utgåvor, och kan på sätt och vis sägas vara en av de första i den genre som nuförtiden är så väldigt populär. Den handlar bland annat om hur en fruktansvärd sjukdom slår ut en allt större del av jordens befolkning. Som titeln avslöjar är det till slut bara huvudpersonen kvar. Det är omöjligt att inte tänka på The Stand, eller varför inte Station Eleven och The Fireman.
Det har skrivits många hyllmeter om både Mary Shelley och hennes monster – jag har till och med själv för många år sedan skrivit en uppsats om henne. En bok som jag kan rekommendera för den som vill läsa mer är Merete Mazzarellas Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein, som kom för ett par år sedan.
Skuggornas bibliotek 