Litterär punknostalgi

510AfmhixAL._SX321_BO1,204,203,200_Visst är det fascinerande när författare skriver böcker som på sätt och vis handlar om samma sak, men som ändå inte alls är särskilt lika. Det här var något jag kom att tänka på av att läsa Cathi Unsworths The Singer, vars handling har rätt mycket gemensamt med ett par andra böcker jag skrivit om tidigare här på bloggen.

The Singer handlar om journalisten Eddie som gör research för att skriva en bok om ett gammalt punkband. Hans syfte är dock inte bara att skriva en vanlig musikbiografi, utan han vill också hitta lösningen på ett sedan länge olöst mysterium. Bandet Blood Truth hade under den klassiska punkeran haft en karriär som kantats av våldsamheter och drogmissbruk – typiskt för sin tid, men kanske litet mer extremt än de flesta andra banden på den tiden. 1981 fick det hela ett hastigt slut, då bandets sångare helt plötsligt försvann spårlöst. Troligtvis var han död, men ingen fick någonsin veta sanningen vad som hade hänt honom.

Eddie bestämmer sig alltså för att ta reda på vad som hänt, men för att kunna göra detta måste han först sätta sig in i bandets historia. Och det är egentligen det som boken handlar om, alltså att han försöker hitta personer som varit medlemmar i bandet eller som haft med dem att göra och får dem att ge sin version av det som hände under de där åren. Handlingen i boken växlar mellan Eddies nutid (2001) och 1970-talet, där man får följa bandet från att medlemmarna först möts och fram till det allt rasar samman. Det hela fungerar på sätt och vis ganska bra, The Singer är en intressant skildring av punken på 1970-talet. En styrka är att boken inte bara är fixerad vid bandet och musiken, utan fångar hela den kreativa rörelse där journalister, små skivbolag, modeskapare och andra också var viktiga beståndsdelar.

Något The Singer däremot inte lyckas med är att vara en thriller, om det nu var Cathi Unsworths ambition. Den person som känns minst intressant av alla är den försvunne sångaren Vincent Smith. Han beskrivs som otroligt snygg och med en farlig utstrålning, men som läsare kommer man aldrig honom så pass nära att det går att förstå varför alla tycker att just han är så fantastisk. Själva gåtan kring hans försvinnande har också en tendens att komma bort i boken, så pass att det knappt känns särskilt relevant om han tagit livet av sig, blivit dödad eller till och med fortfarande lever. Många andra personer i boken känns mycket mer angelägna och komplexa, inte minst för att de skildras ur flera olika perspektiv. Det blir upp till läsaren att fundera över vilken roll de egentligen spelat eller om de varit sympatiska eller inte.

Så till likheterna med andra böcker: ett givet exempel är ju sommarens stora favorit Wylding Hall, där Elizabeth Hand skriver om ett rockband som flera år efter att sångaren försvunnit ger sina versioner av vad som hänt med bandet. I princip samma historia som i The Singer alltså, men väldigt olika böcker i övrigt. Inte minst blir mysteriet med försvinnandet så mycket mer otäckt och engagerande i Elisabeth Hands version. En annan bok som handlar om en journalist på jakt efter en försvunnen person är Marisha Pessls Night Film, där föremålet för sökandet dock är en filmregissör istället för en musiker. Till skillnad från The Singer utvecklas Night Film till en nagelbitarspännande thriller där man som läsare hela tiden förstår att det är mycket som står på spel. Mycket att förlora har väl journalisten Eddie i The Singer också, men exakt vad får man inte veta förrän det egentligen är försent.

Nej, spännande eller skrämmande som hos Elizabeth Hand och Marisha Pessl lyckas inte Cathi Unsworth göra den här boken, men det är rätt trevlig läsning ändå. Det märks också tydligt att Cathi Unsworth själv har en bakgrund som musikjournalist och är väl insatt i musikbranschen, inklusive dess mörka sidor. Enligt en av bokens blurbar ska det här vara ”the Great Punk Novel” – riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, men något ligger det i påståendet. The Singer fångar England under punkåren på ett sätt som få andra böcker jag läst lyckats med.

Annonser

3 thoughts on “Litterär punknostalgi

  1. Visst har den här boken några år på nacken? Jag gillade Unsworths Weirdo, har för mig att jag la den här boken på minnet när jag kollade upp vad hon hade skrivit mer. I Weirdo tycker jag att hon lyckas hålla intresset uppe även för själva mysteriet, även om det var skildringen av musiken & subkulturen som var bokens stora behållning för mig.

    Gilla

    • Jag tror att The Singer kom 2009, så det är en av hennes tidigare böcker, före Weirdo. Och jag håller med om att det var musiken och alltikring som var det bästa med Weirdo, precis som i den här. I The Singer känns thriller-elementet litet som det tvingats på historien, som att hon (eller förlaget?) inte riktigt litade på att storyn höll utan det.

      Gilla

  2. Ping: The Not Knowing – Skuggornas bibliotek

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s