Jane Austen, cyniker och samhällsskildrare

P1:s Vetenskapsradion Historia sände under 2013 ett program som handlade om att det då var 200 år sedan Pride and Prejudice kom ut för första gången. I det funderade man bland annat över varför de här 1800-talsromanerna fortfarande uppskattas av så många. Ett svar som historikerna David Tjeder gav är att: ”egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor”. Men alltså, om man läser Jane Austen och utifrån hennes böcker tror att början av 1800-talet bara omgavs av ett romantiskt skimmer med frasande kjolar, tebjudningar och trevliga kärleksintriger – då har man läst böckerna väldigt selektivt och verkligen inte alls förstått vad de handlar om.

Jane Austen levde i en tid när kvinnans plats enbart var inom hemmet, där hon skulle ägna sig helt åt sin roll som maka och mor. Att hon skulle kunna vara en självständig varelse som tog del av det offentliga livet, det sågs som mer eller mindre otänkbart. Det här så kallade domesticity-idealet var dock något nytt, går man tillbaka till 1700-talets mitt och århundradena före dess såg det delvis annorlunda ut. Visserligen fanns tydliga könsskillnader, men det krävdes på ett helt annat sätt att både kvinnor och män arbetade, till exempel inom jordbruket eller inom någon slags näringsverksamhet. Detta gällde även folk från högre samhällsklasser, att vara hustru till en godsägare innebar verkligen inte att man pysslade om de egna barnen hela dagarna. När vi kommer fram till 1800-talet har det uppkommit ett hemmafruideal, där mannen förutsätts helt och hållet stå för familjens försörjning medan kvinnan ägnar sig åt det egna hemmet. Problemet var bara vad som hände om mannen inte gjorde det han skulle, eller om det inte fanns någon man.

Jane Austen var väl medveten om vilken enorm fälla kvinnans maktlösa position kunde vara, och det här framkommer i flera (om inte alla) av hennes böcker. Pride and Prejudice har utgångspunkten att huvudpersonen Elizabeth Bennet tillhör en familj med fem döttrar, där alla ekonomiska tillgångar är uppbundna i ett fideikommiss. När fadern dör kommer allt att gå till en avlägsen släkting och döttrarna får ingenting. För dem gäller det alltså att se till att bli gifta, annars kommer de att bli utfattiga och tvingas bli beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Det är alltså inte så konstigt att mamman i familjen lätt hysteriskt försöker fixa fram lämpliga äktenskapsparters åt döttrarna. Liknande problem förekommer i Sense and Sensibility, där utgångspunkten är att Mr Dashwood avlider och hans son ärver allting. Sonen hade lovat fadern på dödsbädden att han skulle försörja sina bägge halvsystrar, men detta bestämmer han sig för att inte göra. För dem återstår att försöka hitta något annat sätt att klara sig på, vilket i princip innebär att de måste få tag på lämpliga män att gifta sig med – vilket inte är helt lätt när man själv är utfattig.

Fredrika Bremer har skrivit om hur det var att växa upp som en fin familjeflicka i början av 1800-talet. Familjen bodde i paradvåningar i Stockholm och tjusiga gods på landet, men samtidigt fick hon och systern så litet mat som möjligt (för att de skulle hålla sig smala och ”zephyrlika”) och när de var i Stockholm fick de i princip inte gå ut. Allt i deras uppfostran syftade till att de skulle kunna få ett så bra giftermål som möjligt. Vissa kanske trivdes med det här, men den unga Fredrika höll på att tråkas ihjäl. Hon hade dock kraften att bryta sig loss och kom ju senare att både bli en pionjär inom den tidiga kvinnorörelsen och resa jorden runt. För kvinnorna hos Jane Asten finns inga sådana alternativ. Visserligen säger hon om och om igen i sina böcker att kvinnor har ett val, de måste inte gifta sig med den som andra tycker är lämplig för dem om de inte vill. Men för dem krävs mycket för att gå emot omgivningen. Att helt och hållet välja ett annat liv (som Fredrika Bremer gjorde) förefaller vara helt otänkbart. Man anar också i böckerna att priset för att göra egna val kan vara högt, inte minst föratt det kunde resultera i att man inte blev gift alls. Austens hjältinnor lyckas undvika ett sådant olyckligt slut, men man anar att risken var stor. I Persuasion har Anne Elliot vid 27 års ålder fått ställa in sig på att förbli ogift, efter att flera år tidigare tackat nej till ett frieri från en man som hade kunnat ge henne en trygg tillvaro. Då följde hon sitt hjärta, vilket hon inte gjorde när hon bröt förlovningen med en ung och fattig officer som hon hade velat gifta sig med. Detta kom hon bittert att ångra, och i boken blir budskapet tydligt att hon borde låtit kärleken styra den gången.

Med andra ord är det 1800-tal som Jane Austen skildrar verkligen inte någon tid att längta tillbaka till som kvinna. Visst kunde man ha turen att få det bra, men som framgår tydligt i hennes böcker var framför allt kvinnor rätt maktlösa inför ödets nycker. Hade familjen Bennet fått en son, hade problemen varit lösta – eftersom det bara blev döttrar kan deras privilegierade tillvaron när som helst slås i spillror. Det här tycker jag är en intressant aspekt när det gäller Jane Austen, för på det här sättet blir hon en samhällsskildrare som verkligen kan säga något om hur könsrollerna upplevdes av den tidens människor. Betraktat ur den här synvinkeln är hennes böcker rätt cyniska skildringar av ett för kvinnor ganska tufft samhälle.

Men samtidigt är Jane Austen verkligen inte den som betraktar människor som offer. Det är med en lagom återhållen ironi hon skildrar såväl rika överklassnobbar som inte förstår andra personers villkor, unga flickor som kastar sig i famnen på karlar som egentligen är helt fel för dem att gifta sig med och inte minst alla de medelklasspersoner som kämpar för att passa in i det fina folkets salonger. Hon kan vara rätt skoningslös ibland, samtidigt som hon verkligen har ett öga för hur det sociala samspelet i de här miljöerna fungerar.

Vill man läsa mer om domesticity och familjeliv under 1700- och 1800-talet finns det en hel del historiker som skrivit om det. Jag rekommenderar Family Fortunes. Men and Women of the English Middle Class, 1780-1850 av Leonore Davidoff och Catherine Hall. Fredrika Bremers liv kan man läsa om i Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter,som man hittar bland annat hos Projekt Runeberg (se särskilt inledningen som är skriven av systern Charlotte Bremer).

Den här texten ingick i Fiktiviteters temadag om Jane Austen. Övriga inlägg som publicerades går att hitta här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s