Svensk skräck

visby-2016

En trevlig sak under 2016 var att det kom ut så mycket inom skräckgenren som var riktigt läsvärt. Efter den där deckarvågen är det verkligen en skräckvåg som nu har tagit fart – det är bara att hoppas att den håller i sig länge än.

Med Anders Fager har vi lärt oss att Stockholm egentligen är en rejält creepy plats, men andra författare visar övertygande att de svenska småstäderna och inte minst skogen har enorm kalla kårar-potential. Madeleine Bäck lyckas i Vattnet drar till och med övertyga mig om att sommaren är en särskilt skrämmande tid. Som bekant brukar jag annars vid varje möjligt tillfälle framhålla det gamla bokbloggarordspråket ”polarskräcken är den bästa skräcken”. Madeleine Bäck lyckas dock åstadkomma en sommarskildring som får en att tycka att det nog är rätt bra att svensk sommar är så pass kort tid på året. Den där tryckande värmen, jorden som det växer i, saker som ruttnar, vattnet som är fullt av dy … och andra okända saker som döljer sig i det mörka fuktiga …

Småstadsskräck finns också i Kristina Olssons Sjuka själar, om Lukas som återvänder till sin hemstad efter att ha varit borta därifrån i ett decennium. Där väntar inte bara familjen, utan också misstänksamhet, gammalt hat och före detta vänner som verkligen inte tycker att det är ett kärt återseende. Det är verkligen inte bara i storstäder som skrämmande saker kan hända.

Mer sådant här hoppas vi på under 2017. Dessutom längtar jag efter något tentakelfyllt och riktigt, riktigt obehagligt från Anders Fager. Det kan man aldrig få för mycket av!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s