Good Morning, Midnight

good-morning-midnightI ett observatorium långt uppe i Arktis bedriver Augustine ett forskningsprojekt. En gång i tiden var han ett framtidsnamn: lovande, framgångsrik, högt ansedd inom sitt område. Men det där är längesedan, numera känner han sig bortglömd och har liksom slut på idéer. Då kommer helt plötsligt en order om evakuering. All övrig personal lämnar forskningsstationen, bara Augustine vägrar följa med. Och sedan … ingenting mer. Ingen kommer tillbaka, på anropen via radio kommer inga svar. Han kan faktiskt inte ens fånga upp någon radiotrafik alls, inte av någon sort. Det är som att ingen längre säger något.

Samtidigt, oändligt långt därifrån, befinner sig rymdskeppet Aether på väg mot jorden. Den första bemannade expeditionen till Jupiter är på väg tillbaka efter avslutat uppdrag. Ombord finns bland annat astronauten Sully, uppfylld av det fantastiska hon varit med om – att på närmare håll än någon människa tidigare ha sett den stora gasplaneten och på sina egna ben gått på en av dess månar. Men med många månaders resa kvar innan besättningen kommer hem bryts kontakten med Mission Control på jorden. Efter noggranna undersökningar kommer de fram till att orsaken inte verkar vara något tekniskt fel. Problemet är att ingen på jorden längre svarar.

Lily Brooks-Daltons Good Morning, Midnight är på sätt och vis en slags postapokalyps – något hemskt verkar ha hänt, något som gör att allt mänskligt liv bara försvunnit. Fast vad det är får vi inte veta, för det är inte det som boken handlar om. Istället får vi följa Agustine och Sully växelvis, i deras ensamma ovisshet som fylls med tankar på hur deras liv har blivit. Och det är med en sorgsen osäkerhet de undrar vad som väntar nu, om det finns något att komma tillbaka till. Eller om allting helt enkelt bara är slut, om det inte längre finns någon kvar som bryr sig om vad som händer med dem.

Good Morning, Midnight är en stillsam och vemodig betraktelse över livet som gick ifrån en, vackert skriven och tänkvärd utan att ge några enkla svar. Det här är inte en moralitet över vad som gör att man hittar rätt i livet, och verkligen inte en berättelse som säger att kvinnor blir olyckliga av att satsa på sina karriärer (även om Sully känner att andra nog inte skulle ha valt rymden framför denna lilla dottern). Kanske är budskapet helt enkelt att osäkerhet är en mycket mänsklig känsla som präglar våra liv och vår tid mer än vi vill kännas vid.

Och visst har Lily Brooks-Dalton lånat bokens titel från Jane Rhys roman, som den delar en del tematik med. Det är dock långt ifrån en kopia, utan en bok som känns både originell och väldigt läsvärd.Om jag ska säga en bok som den på sätt och vis påminner om, åtminstone i stämningsläget, så är det Station Eleven. Och då kära läsare, vet ni att det här är något riktigt bra.

Slutligen bara en sak: trots att Good Morning, Midnight delvis utspelar sig på ett rymdskepp finns ingen anledning för den som aldrig läser science fiction att tveka. Sf-fobiker har inte mycket att vara rädda för: att Sully befinner sig i rymden förstärker känslan av avskildhet från resten av världen, men rymdtemat är i övrigt ganska nedtonat. Även om du aldrig läser sf kan den här boken med andra ord mycket väl vara något för dig. Om riktiga sf-nördar gillar den låter jag vara osagt, men varför inte? Den är som sagt mycket läsvärd.

Det här är den första av mina Bäst 2016-böcker. Fortsättning följer…

Annonser

2 thoughts on “Good Morning, Midnight

  1. Ping: 2016 listat – Skuggornas bibliotek

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s